Större barn, större problem

När Hanna var nio började jag jobba igen. Jag är utbildad barnskötare, men barnomsorgen var fel område när jag hade så mycket hemma, med Hanna och hennes svårigheter. Första jobbet var som telefonförsäljare: det var hemskt att försöka lura på folk saker de vare sig behövde eller ville ha, men det var ändå ett arbete. Det gav kontakter, jag blev kvar i telemarketingbranschen, inom kundtjänst och på företagssidan där man bara ger kunder service. Det skulle leda till ett eget företag så småningom. Jag hittade projekt som drevs i vår- och höstkampanjer, och fick mycket tid med Hanna på loven när företagsmarknaden vilar. Ekonomiskt var det inget bra alternativ, men man lär sig rätta mun efter matsäcken.

Hanna gick på fritids till dess hon var 10, sedan ville hon inte vara där längre. Hon var äldst på fritids, alla klasskamraterna fick gå hem efter skolan, och hon kände sig annorlunda och utpekad när hon inte fick göra likadant. Jag gav efter, hon fick sluta på fritids, och vi lade upp nya rutiner hemma. Jag fick planera maten på ett annat sätt, det gällde att ha något färdiglagat i kylskåpet när Hanna kom hem ensam, så hon kunde få i sig något ordentligt när skolmaten inte räckt för henne. Så fick hon lära sig att laga till enklare halvfabrikat, steka kycklingbitar, koka pasta, göra gröt i mikron så hon fick vad hon behövde. Det blev hon duktig på.

Så kom nästa problem: Hannas distanslöshet mot främlingar gjorde att hon öppnade dörren för vem som än ringde på. Det hjälpte inte att jag bad henne låta bli, hon öppnade för alltifrån Jehovas Vittnen till okända människor. Hanna kunde inte förstå riskerna med det, hon kan inte läsa av människor och har svårt att förstå att människor som ser snälla ut kan ha annat i tankarna. Jag fick instruera henne att bara öppna dörren för några få, namngivna, personer. Och även om jag jobbade var jag tillgänglig för Hanna via telefon, det var som att ha ett ben hemma och ett på jobbet, för jag hade bett henne ringa om något hände som hon inte kunde hantera själv.

Något förändrades, eller blev mer synligt. Hanna har alltid haft svårt med impulskontroll och självbehärskning, men hennes raseriutbrott gick över gränsen för det rimliga allt oftare. När jag jobbade på en kundtjänst i Storköping blev situationen omöjlig. Hanna ringde växeln flera gånger varje dag för att bråka med mig. Det hjälpte inte att jag förklarade att hon bara skulle ringa om det hade hänt något, om hon behövde hjälp. Hon gav sig inte heller med besked om att något kunde vänta till dess jag kom hem. På nästa projekt gav jag henne inget nummer till receptionen, jag bad henne ringa min mobil istället. Kulmen på telefonterrorn kom 080429. Hanna ville ha en ny tröja till Valborgshelgen, och samma morgon hade jag sagt att hon inte skulle få den. Den dagen stängde skolan tidigt, och när Hanna kom hem ringde hon för att bråka om tröjan. Jag sa nej, och när hon fortsatte ringa stängde jag av ljudet på mobilen för att slippa mer bråk. Ett par timmar senare hade jag 72 missade samtal på displayen. Ett kom ifrån en kille jag jobbat med, resten kom från vår hemtelefon. Drygt 30 av dem dök upp på telefonräkningen senare, de andra uppringningarna hade hon avslutat innan röstsvaret tog samtalet. Efter den händelsen satt jag länge och pratade med Hanna. Framförallt ville jag att hon skulle sluta ringa om det inte var akut, men jag försökte också få henne att förstå att hon tappade huvudet när hon blev arg, att hennes raseriutbrott inte stod i proportion till det hon var arg på. När telefonräkningen kom visade jag hur många gånger hon hade ringt. Jag sparade räkningen i tanken att hon en dag blir vuxen och då kanske vi kunde skratta åt den istället. Och Hanna förstod delvis, hon slutade ringa så mycket efter det, men hon slutade inte kriga med mig när det var något hon ville ha. Hon väntade till dess jag kom hem istället, och gick till angrepp innan jag hunnit få av mig skorna, med samma intensitet som när hon ringde 71 gånger på ett par timmar. Från Autismforum.se:

”Runt puberteten förvärras symtomen för många barn med autism. Det kan röra sig om självdestruktiva beteenden, aggressivitet, rastlöshet och hyperaktivitet. Utvecklingen sker ofta stegvis. En period av nästan normalt beteende kan följas av en period med förvärrade symtom. Ungefär hälften av alla barn med autism drabbas av detta i tonåren.”

En bra beskrivning, tycker jag. Ena dagen är det lugnt, nästa dag är det ...för mycket.

Från att ha varit en ganska ”snäll” elev, kom Hanna mot slutet av sexan allt oftare i konflikt med vuxna på skolan. Hon läste spanska på språkvalet, och tyckte plötsligt illa om sin spanskalärare. Hon lärde sig inte mycket när hon hade fullt upp med att ogilla honom. Hon bråkade med en vikarie, bråkade med fröken, baktalade vuxna och andra elever hemma och på rasterna. Jag talade om att hon inte fick göra så, men det gick inte in. I slutet av terminen satt jag för första gången och förklarade för fröken att Hanna säger saker som kan verka elaka, men att hon inte själv förstår värdeladdningen i orden. Hanna är inte känslokall, men hon har svårt att förstå andra människors känslor och hur hon uppfattas. Från Autismforum.se :

”Barn med Aspergers syndrom har ofta en "veta bäst-attityd" som kan ställa till problem i relationerna med andra. De kan kommentera och rätta både barn och vuxna i sin omgivning utan att förstå eller tänka på att det kan väcka irritation. Det kan leda till att ett barn blir illa omtyckt och får svårt att få kamrater.”

I samma veva såg jag att hon hade svårt att dra gränser för sig själv och andra, när hon försökte köpa sig vänskap. Vid skolavslutningen fick hon ett stipendium på 500 kr, och de första dagarna på lovet var hon populär hos några skolkamrater. Femhundringen gick till badhusbesök, glass, någon kamrat ville låna till bussbiljetter, någon till godis. När pengarna var borta slutade telefonen ringa och Hanna var lika ensam den sommaren som alla andra. Hon var hos pappa någon vecka, följde med kontaktfamiljen på en resa, men sen var hon hemma mest hela tiden.

Personer med AS har ofta lättare att kommunicera med andra via internet än vid verkliga möten. Den vägen störs de inte av intryck som kroppsspråk eller intonation, saker som kan vara svåra att tolka. Hanna hade sparat till en laptop och jag lät henne sitta ganska mycket på nätet, för att hon hade lättare att få ”vänner” den vägen. Hon gick med i olika forum, fick nya kontakter och fick vara moderator på en sajt, det var roligt att se. Men det dröjde inte länge innan det första brevet från Telia kom, där det konstaterades att Hanna hade burit sig illa åt. Hon hade skrivit olämpliga och hotfulla inlägg. Ett forum stängde av henne för att hon trots upprepade påstötningar vägrade följa deras etiska regler, och den historien kom att upprepas.

Så kom de första problemen kring ämnet sex. Jag upptäckte att hon diskuterade känsliga saker med okända personer på MSN. Det blev många samtal om att inte prata med okända om sånt, även om de heter ”Sandra” eller ”Lina” på nätet. Man vet inte om det är en jämnårig tjej som undrar om man har blivit av med oskulden, eller om det är någon med andra planer än att bara chatta. Hanna förstår inte att människor kan ha dolda motiv. Kanske är det svårt alla barn att förstå, men för en person med AS är det nästan omöjligt att se andras avsikter även i vuxen ålder. På Åsiktskanonen.se citeras en föreläsning av AS-experten Tony Attwood, som menar att vuxna kvinnor med AS ofta har ”en känslighet och naivitet som lätt uppfattas av sexualförbrytare och blir därför ett lättare offer för sexuella övergrepp, våldsamheter och andra farliga situationer”.