Söka hjälp hos Individ- och Familjeomsorgen: dag 2, 100914

Morgonbråk som vanligt. Klockan var nio innan jag kom till kontoret, och jag hade svårt att koncentrera mig. Jag ringde en bekant utanför Stockholm, en äldre kvinna vars son också har AS, och fick prata av mig en smula. Hon är bra, hon lyssnar utan att döma. Hon ställde några frågor, vi hade pratat om Hannas humörsvängningar och raseriutbrott tidigare, och jag sa som det var, att i vissa stunder känner jag inte igen mitt eget barn längre. Jag beskrev utspelen, provokationerna, lögnerna och svårigheten med att få ögonkontakt, att Hanna börjat angripa mig som person nu och att hon drog in andra i konflikterna, beskyllde mig för att vara en dålig förälder. Jag berättade att jag sagt ifrån, att Hanna nu måste välja mellan samtal med BUP eller UMO för någon måste hjälpa oss, och att vi hade en tid bokad med IFO men att jag inte visste riktigt hur jag skulle förklara hur extremt Hannas beteende var, framförallt som Hanna skulle vara med på mötet. Hur säger man ”jag skräms av mitt eget barns beteende”, utan att barnet uppfattar det som att man trycker till henne?

Kristina på IFO tog emot oss på eftermiddagen. Jag berättade om allt som hänt, med Hanna bredvid mig kunde jag bara fokusera på sakfrågorna men Kristina visste redan att jag var orolig även om hon inte kunde få hela bilden där och då. Jag förklarade också min oro för att hamna på kollisionskurs med kontaktfamiljen, att det skulle drabba Hanna att förtroendet var försvagat mellan oss, framförallt som vårt nätverk och kontakten med pappa och hans familj var så svag. Jag förklarade hur jag dragit en gräns för Hanna, att jag krävde att hon skulle gå med på att ta hjälp genom BUP eller UMO för att situationen var ohållbar för oss båda två, och Kristina tyckte det lät som om BUP vore det bästa alternativet. Hanna hade inte mycket att säga: hemma hade hon svurit mot mig när jag ställde det kravet, men med Kristina närvarande var hon mer lågmäld. Jag hade lovat Hanna att få tänka över saken under veckan, så vi kom överens om att jag skulle vänta till början av veckan efter med att ringa dit Hanna ville vända sig. Vi visste att det var en nackdel att det kunde bli lång väntetid på BUP, och jag frågade Kristina om hon kunde tänka sig att ta några samtal med Hanna under tiden, eftersom hon tidigare hade erbjudit Hedda att delta i samtalsgrupper IFO drev för barn vars föräldrar hade missbruksproblem. Kristina ställde upp, och så behövde hon prata med Hanna själv en stund, och jag satt i väntrummet så de fick vara ifred. När de var klara hade Kristina bokat en ny tid med Hanna till veckan efter, jag lovade ordna så skolan släppte iväg henne. Vi pratade lite om att jag polisanmält P, Hanna förstod fortfarande inte varför, men när det nu var gjort var det bara att låta dem göra sitt jobb tyckte jag. Kristina lovade återkoppla till mig efter träffen med Hanna kommande vecka så vi fick diskutera hur vi skulle gå vidare.

Den kvällen eller nästa, jag minns inte säkert vilken kväll det var, ringde min bekant utanför Stockholm tillbaka och ville prata om det som hänt. Hanna satt vid datorn, så jag fick ta med mig mobilen ut för att hon inte skulle höra. Min bekant hade egna erfarenheter av att ha barn med AS, och hon hade haft mycket att tänka på efter vårt förra samtal. Hon tyckte inte det stämde längre med det hon visste om AS, och hade i sin tur pratat med en kompis som jobbar inom öppenvården, med unga vuxna med psykiska problem. Han hade reagerat på det hon sa om Hannas raseriutbrott, att de hade förändrats och att hon nu angrep mig som person. Han hade menat att det måste kollas upp närmare om något hade tillstött, om Hanna hade mer problem än bara sin AS. Aspergers Syndrom har en hög komorbiditet, samsjuklighet, med andra sjukdomstillstånd som depressioner, personlighetsstörningar, tvångssyndrom och bipolär (manodepressiv) sjukdom, och det måste kollas upp, för Hannas skull. Samtidigt ville hon lugna mig: det jag såg kunde också vara en stressreaktion hos Hanna, det vore inte konstigt med alla motgångar som varit i hennes liv sista tiden och de ökade kraven i skolan, men att söka hjälp för henne var nödvändigt.

Strax innan läggdags kom Hanna och bad mig skriva en lapp till gympaläraren. Det kom fram att hon inte varit med på skolgympan veckan innan, vid två tillfällen hade hon sagt till läraren att hon varit sjuk nyligen och därför inte kunde vara med. Läraren hade talat om för henne att mamma i så fall måste skriva en lapp till henne om det för att det skulle vara giltig frånvaro, och nu tyckte hon att jag skulle ställa upp och göra det. Och jag förklarade för henne, igen, att det inte var rätt att ljuga bara för att hon inte ville vara med på lektionerna, och att jag inte tänkte skydda henne eller låta henne skolka sig igenom gympan under hela läsåret, och Hanna blev väldigt besviken på mig.