Hanna var 18 månader när vi flyttade till Mittköping. Jag kontaktade Socialtjänsten och bad om hjälp med en kontaktfamilj. Jag förklarade att min egen familj bestod av mormor och en lillebror, att jag inte kände någon i Mittköping, och att pappa bodde i ett annat län. Dessutom var vi ensamma i början: när Hanna fyllde ett år i Y-stad var vi 11 personer som firade henne, släkten oräknad. När vi firade hennes 2-årsdag i Mittköping var det bara hon och jag som öppnade paket.
I april -97 fick vi en kontaktfamilj beviljad två helger per månad. Det handlade inte bara om att Hanna behövde ett extra skyddsnät, utan också om mitt behov av avlastning. Så kom Britt och hennes familj in i Hannas liv. Det var bra för Hanna, hos Britt fick hon hela familjens uppmärksamhet, hon fick vara med på djurparksbesök och små resor. Hon fick veta hur det var att ha syskon, och hon fick en pappafigur Själv fick jag varannan helg en stund för mig själv.
På dagis var fröknarna oroliga för Hanna, hon gick inte bra ihop med de andra barnen. Hon ville leka ensam, blev arg om någon kom in i dockvrån där hon var. Jag såg samma sak hemma, Hanna gick med mig till lekplatsen, satt i sandlådan och påtade för sig själv, men om andra barn ville leka blev hon störd och ville gå hem. Hon eko-talade, hade svårt med ömsesidighet och turtagning i samtal. Hon var en glad unge men på väg hem från dagis fick hon raseriutbrott, hon grät och skrek utan anledning, och det blev värre om jag måste handla eller göra något på stan efter hämtningen. En period var utbrotten så jobbiga att jag fick skaffa en sele som höll henne kvar i sittvagnen, hon kastade sig ur den och jag var rädd att hon skulle göra sig illa.
Hemma såg jag att Hanna var rutinberoende, att hon mådde dåligt om sov- eller mattider ändrades, att hon var lättretlig och känslig för ljud. Hon kunde distanslöst sätta sig i knät på människor hon inte träffat förut, liksom hon kunde undvika välbekanta personer. Hon var överaktiv och behövde mycket ompyssling på kvällarna för att kunna somna. Hon behövde mycket kroppskontakt, satt på min höft när jag lagade mat till dess hon fyllt tre. Hon satt i mitt knä på kvällarna, det fortsatte hon med upp i skolåldern, men hon kunde också göra mig illa genom att sparka eller stänga dörrar på mig utan anledning. Jag såg att hon bara åt vissa matvaror, helst samma mat varje dag, och att hon lätt fastnade i repetitiva beteenden. T.ex. kunde hon snurra en hårtuss på huvudet så hårt att håret lossnade. Jag fick snagga henne för att hon skulle slippa bli ”flintis” på en stor fläck på bakhuvudet. Hon var också intresserad av mitt hår. De första åren med Hanna gick jag med håret i en knut för att hon inte skulle få tag i det. När hon väl fick näven full med hår hängde hon sig i det, tyngde med hela kroppen till dess det brast. Hon förstod aldrig att det gjorde ont, för henne var det bara en lek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar