Söka hjälp hos Individ- och Familjeomsorgen: dag 1, 100913

Veckan började med det vanliga morgonbråket. Hanna hade ingen lust att gå upp när klockan ringde 6.30, hon blev arg och skrek när jag sa till henne att åtminstone stänga av larmet på väckarklockan för att den stod och tjöt i omgångar utan att hon rörde sig. Först runt 7.15 gick hon upp, efter 45 minuters kamp för att få henne ur sängen. Och klockan var mycket, jag ville att hon skulle äta frukost så hon hann få i sig något innan hon måste gå, och hon skulle börja åtta så hon måste vara klar runt 7.35. Inte, Hanna hoppade över frukosten för att istället inleda sin dagliga ritual framför spegeln. Hon klädde på sig, borstade håret, och satt sedan med platt-tången och brände håret till dess jag nästan var hysterisk, för hon var som så många gånger tidigare på väg att komma för sent till skolan.

Hanna hade ett ritualistiskt beteende kring sitt hår. Det är inte ovanligt hos personer med AS att de utvecklar speciella vanor, en teori om orsaken är att det handlar om att skapa trygghet, förutsägbarhet i tillvaron särskilt i stressade situationer, men Hanna hade fastnat i ritualen så till den grad att jag började undra om hon hade tvångstankar. Från bup.se:

”Tvångssyndrom kan ta sig uttryck i tvångstankar och tvångshandlingar. Tvångstankar är påträngande och oönskade tankar som ger upphov till stort obehag. Tankarna handlar ofta om att något otäckt kommer att hända. Tvångshandlingar/Ritualer är yttre eller mentalt beteende som syftar till att neutralisera tvångstankar och minska obehag och ångest. Tvångshandlingar föregås av en stark tvingande känsla av att något måste göras. Det kan till exempel vara att kontrollera olika saker, att räkna eller att tvätta sig. Dessa tvångshandlingar, även kallade ritualer, utförs ofta på ett mycket noggrant sätt upprepade gånger.”

Hanna satt med platt-tången i gott och väl tjugo minuter, och gick noga igenom varje hårlock för att få den alldeles rak. Hon höll ofta håret i tången så länge att det började osa lätt av bränt hår: detta gjorde hon varje morgon innan hon gick till skolan. När hon var klar gick hon alltid ut i badrummet och ställde upp luckorna till de motstående badrumsskåpen, så att hon kunde spegla sig både framifrån och bakifrån. Om hon såg att hon missat någon lock eller inte var nöjd, gick hon tillbaka till sitt rum och fortsatte bränna håret i tången: resultatet måste vara perfekt. Under hela ritualen var hon som borta från världen, hon satt och tittade intensivt på sitt eget ansikte i spegeln, orörlig i ansiktsmusklerna, stel i blicken, hon såg nästan död ut. Det gjorde ont att se henne, och när jag ville få henne ”tillbaka”, bad henne att skynda på, blev hon irriterad för att jag störde henne. Hon var omedveten om klockan, omedveten om att hon ”fastnat” i det hon höll på med. Den här morgonen höll hon på längre än vanligt, och hon åt inget innan hon drog på sig skorna och gick till skolan.

När Hanna kommit iväg till skolan var det dags att försöka få hjälp. Situationen var förtvivlad, för jag hade inte många att vända mig till. Vårt sociala nätverk var glest med större delen av släkten i Finland, med pappa som inte ville samarbeta med mig, med en kontaktfamilj som anklagat mig för vanvård och med familjens vänner utspridda över Borås, Motala och Stockholm. Visst fanns det människor som visste vad som hänt och gärna hade hjälpt till, men av dem som visste om Hannas funktionshinder fanns ingen på nära håll. Det fungerade inte att be någon vän att ta hand om Hanna några dagar och prata förstånd med henne, för hon måste sköta skolan hemma i Mittköping i första hand. Och hade polisen ringt Socialjouren under lördagskvällen hade jag inte behövt jaga hjälp på egen hand, men nu blev det så. Jag ringde upp Kristina Olsson på IFO, och berättade vad som hänt, om Hannas fylla, att hon varit nära att råka illa ut, om Britts lögn om Kungsgatan och utskällningen på söndagen när hon anklagade mig för vanvård. Jag berättade också om Hannas krav på att vi skulle flytta, att Hanna verkade tro att det var enda sättet att få det lättare, och jag tror Kristina förstod, för hon hade tidigare pratat en del om flickor med Aspergers Syndrom och verkade känna till något om problemen. Jag bad om hjälp, för jag kunde inte längre hantera situationen ensam. Som tur var hade Kristina tid att ta emot oss redan dagen efter, och vi bokade in en tid direkt.

Så gick jag till polishuset på Stockholmsvägen för att få veta vad som egentligen hänt på lördagen. Polisen som tog emot mig hjälpte till att ta fram uppgifter om det som hänt och tog också telefonkontakt med den som hittat Hanna. Det var en Mikael Svensson från Närpolisen i Förort, och jag frågade honom vad han sett och hört. Han berättade att han och en kollega hade stött på Hanna och en kille av en ren slump, och att killen genast hade sprungit från platsen. Hanna hade också försökt springa, men lyckades inte särskilt bra eftersom hon druckit. När hon insåg att hon inte skulle komma undan hade hon valt att säga som det var, om att de köpt sprit av en langare, och hon hade samarbetat och lämnat ifrån sig telefonnumret till langaren och berättat vem hon hade haft sällskap av. ”Killen” var känd av polisen sedan tidigare, jag fick veta namnet, och det var mycket riktigt P. Och jag frågade om han hade någon uppfattning om vad Hanna råkat ut för, och han sa att det nog varit på gång att det skulle hända något allvarligt när de kom, att det nog var i sista sekunden, för han hade uppfattat det som att något sexuellt varit på väg att hända. Hur långt det hade gått ville han inte säga, men han berättade att Hanna hade varit mycket ledsen, att hon gråtit när hon hittades, och det stärkte min uppfattning om att Hanna varit nära att bli utsatt för ett övergrepp. Och jag tackade denna Mikael Svensson för det han gjorde för henne när han avbröt det, för även om Hanna själv inte förstått vilken tur hon haft, så förstod jag det: Hanna hade änglavakt den kvällen. Men hon hade också ljugit för polisen när hon sa att hon var fosterhemsplacerad, och jag talade om för honom att det hade varit lättare om han ringt Socialjouren, inte minst för att det varit lättare för mig att få hjälp då.

Och jag frågade honom om anledningen till att han inte gjort ett omhändertagande av Hanna enligt LOB, särskilt som hon var så ung, varför han inte ringt efter Socialjouren, och han sa att han låtit Hanna ringa sin fostermamma eftersom hon hade samarbetat med dem och talat om vad som hänt och gett dem numret till langaren. Hans svar var en chock: jag frågade direkt vad han menade med ”fostermamma”, för Hanna hade aldrig varit fosterhemsplacerad. Det kom fram att han trott på Hanna, att hon ljugit och sagt att hon var fosterhemsplacerad hos Britt och att han hade låtit Britt komma och hämta Hanna. Och jag tror honom, för en polis lämnar inte ut ett barn till vem som helst, och när en välvårdat kvinna i 50-årsåldern säger att hon är ett barns fosterförälder så hade han säkert ingen anledning att ifrågasätta henne. Men i skenet av att Hanna dagen innan sagt till mig att hon ville flytta, var det skrämmande.

Innan jag gick därifrån polisanmälde jag P. Jag tänkte att en kille som tidigare varit inblandad i ett knivslagsmål, som kunde ordna fram starksprit och ta ut en flicka i ett skumt område, se till att hon blev berusad och sedan försökte pressa henne till att ha sex med utomhus fast hon grät och var ledsen, var i stort behov av att få gränser satta för sig. Jag berättade vad jag visste, om att Hanna inte velat säga mer än att P velat ha sex med henne och att hon inte ville, och det stärktes ju av vad närpolisen berättat för mig om att Hanna hade gråtit och varit väldigt ledsen när de hittade ungarna. Jag berättade också att Hanna hade AS och att vi haft problem hemma med att hon ljög mycket för mig, och att det nog kunde bli svårt att få henne att tala om vad som hänt. Jag hade inga förhoppningar om att det skulle leda till åtal, trots att jag var arg på honom insåg jag att det skulle bli svårt att göra något eftersom han inte var myndig, men jag visste också utifrån det Hanna berättat om P och hennes f.d. kompis A, att det inte var första gången han gjort så. En kille med det beteendet behöver hjälp, och om inte annat skulle det ge en dokumentation på det som hänt, ifall han tog någon annan flicka avsides, fyllde henne och försökte ge sig på henne sexuellt. Om inte annat kanske det skulle hindra honom från att göra om det med just min flicka, Hanna.

Jag var i kris. Britts förtroende för mig hade tagit skada av Hannas påstående om att jag ”låtit henne springa ute på helgerna och supa sedan hon var 13”. Britt trodde henne och var fruktansvärt arg på mig. Hannas agerande var egentligen inte så märkligt, flickor med AS försöker ofta byta samtalsämne när de gjort bort sig eller skylla på någon annan när de hamnade i kravfyllda konfliktsituationer. Kanske hade hon velat få Britt att fokusera på något annat än det Hanna själv gjort, utan att förstå hur det skulle drabba mig. Jag visste det förnuftsmässigt, jag hade läst om det, men på det känslomässiga planet var jag skakad, och väldigt ledsen. Det var hemskt nog att Britt inte trodde på mig, och nu kom nästa insikt: hon hade verkligen utgett sig för att vara Hannas fostermamma. Kanske var tanken god, hon ville hjälpa Hanna ur en besvärlig situation, men på samma gång som hon kanske ville väl hindrade hon mig från att få hjälp, för ett ingripande från Socialjouren hade gjort det mycket lättare för mig att få hjälp när vi nu behövde det. Socialjouren hade kanske tagit tag i att reda ut om Hanna hade hunnit utsättas för något av P, och skaffat hjälp för henne på plats. Och Britt förstod kanske inte att jag skulle ta illa upp när hon utgav sig för att vara Hannas fostermamma, kanske, kanske inte visste hon att Hanna ville flytta, men i vilket fall som helst behövde jag hjälp att reda ut förtroendebristen oss emellan, för annars skulle Hanna förlora på det.

Samma dag ringde jag upp Hannas lärare, Vera. Hanna hade börjat i hennes klass i april. Vi hade bara pratat med varandra ett par gånger tidigare, vid föräldramötet i maj när jag berättat om Hannas AS, och när jag vid något tillfälle ringt och frågat om Hanna varit sen eftersom hon gick hemifrån så sent på morgnarna. Resten av kontakten bestod av några få mail när det var något särskilt jag behövde fråga om, vi kände inte varandra särskilt bra, men jag var tvungen att låta henne veta läget. Jag berättade om det som hänt under helgen, jag tänkte det var viktigt att hon visste ifall Hanna var nere eller på annat sätt visade att hon inte mådde bra i skolan. Vera sa att hon inget märkt, Hanna var som vanligt, men hon lovade kontakta mig om hon såg eller hörde något särskilt.

Den kvällen berättade jag att jag hade polisanmält P och naturligtvis blev det bråk, Hanna förstod inte varför ens när jag förklarade att det inte är OK att försöka ha sex med en full tjej utomhus, och hon blev riktigt arg på mig. Att en kille med P:s beteende knappast värnar om tjejens bästa eller ens bryr sig om hur hon berörs av det, föll henne inte in. Hon fick ytterligare en anledning att hata mig. Däremot sa jag inget om att vi var inbokade på IFO dagen efter, jag sa bara att hon måste möta mig utanför IFO:s kontor strax innan två dagen efter, för jag ville inte ge henne en chans att dra sig undan, vi måste få hjälp.

Och jag ringde min bästa väninna och berättade vad som hänt, hon har varit med oss sedan Hanna var 18 månader och vet allt om oss, och när jag bad henne prata med Hanna om det som hänt ställde hon genast upp. Hon var ledsen för det som hänt, framförallt som Hanna utsatt sig för så mycket utan att förstå det, och hon ville gärna höra hur hon mådde och om hon kunde hjälpa till på något sätt. Hanna svarade inte när hon ringde, det tog några dagar innan hon fick kontakt och hon fick inte mycket respons från Hanna, men hon försökte och det är jag tacksam för.