I vanliga fall brukar terminsstarten betyda att Hanna mår bättre, för att hon kommer in i sina vanliga rutiner. Mot slutet av augusti blev det uppenbart att hennes humör var stabilt dåligt, och att de ständiga morgonbråken och raseriutbrotten skulle fortsätta även under hösten. Hannas väckarklocka ringde 6.30 varje morgon, och hon lämnade inte sängen före 7.10. Skolan började 8.00, och vägen dit tog runt 25 minuter. Det blev dragkamp, Hanna ville sova, jag ville att hon skulle gå upp, och ingen av oss mådde bra. Hon slutade äta frukost och ägnade oändlig tid till att stå framför spegeln och bränna håret med platt-tången, och vad jag än sa blev det inte bättre. Så fick jag stanna hemma på morgnarna, jag väntade till dess hon kommit iväg till skolan innan jag själv gick ner till kontoret, och ändå hann jag få ett meddelande från skolan om sen ankomst innan september kom.
På mitt företag var bokföringen fortfarande ”försvunnen”, revisorn var bekymrad nog att vilja avgå. I början av september meddelade jag min kompanjon att jag skulle lämna bolagsstyrelsen från oktober och avveckla mina kundkontakter. Ville han driva företaget vidare fick han hitta någon som tog min plats. Naturligtvis blev det konflikter mellan delägarna i samband med det.
Mitt i alltihop ringde pappa till Hanna och bjöd henne till sin 50-årsdag i november. Inget var löst när det gällde honom och mig, mina tankar om hans missbruk, ansvar eller avtal. Och jag ringde upp, sa åt honom att han borde skämmas, och la på luren.
Hanna fick en ny gympalärare vid skolstarten. Jag utgick ifrån att den tidigare gympaläraren, som varit hennes ena klassföreståndare, hade dokumenterat det jag berättat för honom om Hannas AS och de tidigare grovmotoriska svårigheterna. Naturligtvis var den nya läraren dum i huvudet, tyckte Hanna. Det var hennes svårigheter att hantera förändringar som spökade igen, och jag tänkte att det skulle ge sig om hon bara fortsatte gå till gympan så hon fick se att den nya läraren inte var farlig.
En vecka in i september var det dags för uppföljning av kontaktfamiljsplaceringen hos IFO. Hanna var med och vi träffade Kristina Olsson igen, pratade lite kring hur det fungerade, men Britt kom inte. Det var inte första gången hon missade en uppföljning, men den här gången blev jag förvånad för Kristina sa att Britt hade ringt och uttryckt oro för Hanna, att hon inte mådde bra. För mig var det inget konstigt eftersom det varit mycket konflikter hemma. Jag berättade en del om vad som pågick, om en del av samarbetsproblemen med pappa, att han inte velat gå med på samtal eller avtal om umgänget. Det borde förklara en del av hur Hanna hade det. Jag berättade också om hur det var hemma, med bråk om allt mellan himmel och jord. Just då gällde det mest gymnastiken och gymnasievalet, men det fanns annat också. Hanna ville inte gå upp på morgnarna, jag fick hålla mig hemma från jobbet till dess jag lyckats få iväg henne. Hon anklagade mig för att hon inte hade någon att umgås med. Utöver det var det tusen saker det skulle bråkas om. Längre än så kom vi inte, men jag tror Kristina fick en ganska bra bild av hur det låg till hemma. Jag kunde inte berätta om Hannas nattliga aktiviteter, eller om andra saker som sa mig att något inte stod rätt till, för hon satt bredvid mig under mötet. Det hade varit att be om mer bråk eftersom hon själv ansåg att hon inte hade några problem, och att det beteende hon hade hemma berodde på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar