Hanna börjar på Högstadiet

Det blev Lillskolan till sjuan, en vanlig klass utan anpassningar. Mitt mål för Hanna var och är att hon ska ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra så långt det är möjligt. Att gå i en vanlig klass var utvecklande för henne, hon fick del i ett normalt socialt sammanhang och fick social träning, även om det var ansträngande för henne ibland och hon fick raseriutbrott hemma när hon var trött. Alternativet, särskolan, hade varit bättre anpassad till hennes behov men hade också gjort henne ännu mer avvikande och därmed ännu mer socialt utsatt. Till det kommer att särskolan gör det svårt att studera vidare. Hanna är intelligent nog att kunna jobba inom en lång rad områden, inte minst de som kräver stark verbal förmåga. En trygghet med Lillskolan var också att där fanns särskilda AS-klasser, och därmed kompetens ”i huset” om det skulle behövas.

Jag var med vid överlämningen från Mellanskolan, och lärarlaget fick information om Hanna och hennes funktionshinder. Höstterminen i sjuan flöt på smidigt, lärarna fick Hanna delaktig i klassen, och när något problem uppstod tog de kontakt med mig. Hon gjorde bra ifrån sig i skolan, och på det första utvecklingssamtalet i 7:an var lärarna nöjda med henne, Hanna var stolt och jag var glad, för det gick över förväntan bra för henne.

Julen -08 var Hanna hos pappa, och när hon kom hem var hon förtvivlad. Ena halvsystern hade fått en laptop, den andra en digitalkamera, Hanna hade fått handduk och badskum. Hon var riktigt ledsen och berättade även för kontaktfamiljen om det som hänt. Kontaktfamiljen Britts man Per hjälpte Hanna med pengar till en gitarr som hon hade sparat till. Jag köpte en gitarrkurs åt henne, det fungerade bra fram till våren -10, precis som andra strukturerade aktiviteter där en vuxen visar vägen.

Hanna fick problem i skolan under vårterminen -09. Hon drog till sig uppmärksamhet från killar som kanske inte var representativa för hennes ålder, bland annat en 17-åring som fortfarande gick i nian som uppvaktade henne länge. Hanna drogs också till elever som hade det tufft hemma, och det påverkade hennes beteende negativt. Samtidigt som jag var glad för att hon hade någon att vara med fick jag börja dra riktlinjer för henne, vad hon måste tänka på när hon var tillsammans med andra.

-T. ex. är det bra att inte strosa runt i butiker med X, när X har talat om att hon brukar snatta smink. Då kan man göra något annat istället.

- Om X får gå ut sent på kvällen och hänga på Storskolans gård, så är det X familj som bestämmer det. I vår familj gäller det som mamma säger, oavsett vad X mamma säger till X.

-Det är inte OK att följa med Y hem efter skolan när Y, 13 år, har en kille som är 20, är sexuellt aktiv med honom och han köper ut både det ena och det andra till vem som helst. Y var välkommen hem till oss istället, men hon kom inte.

-Och bara för att Z röker och månadspengen inte räcker till cigaretter för 60 kronor paketet (ord. taxa på en mindre nogräknad tobakshandel), behöver man inte tjuvröka själv, eller låna ut pengar.

Från http://www.autism-help.org/:

”Unlike other persvasive development disorder, most children with Aspergers Syndrome want to be social, but fail to socialize successfully, wich can lead to later withdrawal and asocial behavior, especially in adolesence. At this stage especially, they risk being drawn into unsuitable and inappropriate friendships and socialgroups.”

Behöver jag nämna att det försvann pengar hemma, att hon började tjuvröka, eller att jag fick höra att hon och några andra i klassen rökte vattenpipa? Och Hanna ville pierca naveln, och när jag sa nej gjorde hon det själv, hon stack en nål genom huden ovanför naveln och höll det dolt för mig i veckor. Det var tur att hon inte drabbades av någon infektion. Hon trakasserade spanskaläraren, hon vägrade lyssna på honom och han ringde mig och klagade, och det krävdes många samtal hemma och två indragna månadspengar innan hon lät honom vara ifred. Och jag fick sluta på mitt kvällsjobb när jag upptäckte att hon utnyttjade mina arbetspass till att gå på stan med äldre ungdomar som inte ville hälsa på en 13-årings mamma. I samma veva kom jag på henne med att ljuga om allt från rökning till hennes uppträdande mot vuxna på skolan, och när jag avslöjade henne visade hon ingen ånger. Reaktionen blev bara irritation över att ha blivit påkommen, eller ilska när hon tyckte jag var orättvis som sa att hon ljugit för mig, och att det är fel att ljuga. Hanna ljög inte. Hon lät bara bli att säga som det var.

För att förebygga så mycket det gick pratade jag med kontaktfamiljen, Britt när jag såg problem med Hannas dåliga val. Britt var den första som fick veta när jag upptäckte att Hanna tjuvrökte, så var vi fler vuxna kring Hanna som kunde tala om att det var bättre om hon lät bli cigaretterna. Från hösten -07 hade avlastningen med kontaktfamiljen sänkts till en helg i månaden. Handläggaren på Individ- och Familjeomsorgen sa att det handlade om ekonomi, att man inte kunde ge mer stöd än nödvändigt. Jag var tacksam att få ha kontaktfamiljen kvar, och ville använda de resurser som fanns kring Hanna på ett bra sätt.

Så fick jag smaka på samma behandling som lärarna på Hannas ”hatlista”. Hon vägrade följa reglerna hemma, om allt från att plocka undan disk efter sig eller låta bli att äta i sovrummet, till att göra läxorna först istället för att chatta. En period ”köpte” hon sig vänner genom att sitta med läxor vid datorn samtidigt som hon gav klasskamrater de rätta svaren på uppgifter de fått med sig hem. När jag bad henne låta bli tyckte hon att jag var dum och inte skulle lägga mig i vad hon gjorde. På samma sätt blev hon irriterad för att jag hade kontakt med andra barns föräldrar, hon tyckte att jag inkräktade på hennes revir, och hon ville sköta relationen till kontaktfamiljen utan min inblandning. Rätt eller fel, jag drog mig tillbaka för att inte ta strider som inte var helt nödvändiga.

Hannas och min relation blev allt mer konfliktfylld. Hon reagerade starkt när jag försökte styra henne så rätt saker blev gjorda vid rätt tillfälle, och framförallt gällde det datoranvändningen. Hon hade själv sparat ihop till sin laptop, och då skulle hon själv bestämma när den skulle användas tyckte hon, om så mitt i natten. Att ta en tillsägelse var svårt, hon blev arg och frustrerad varje gång, och reaktionerna stod sällan i proportion till det jag sa till henne. Det hände ofta att hon inte lyssnade förrän jag blev arg och höjde rösten, och när det hände reagerade hon precis likadant som när hon var liten, med förvåning och rädsla, och sedan ilska. Det hände allt oftare att hon försökte överrösta mig när jag pratade med henne, och när hon blev arg var det svårt att komma till tals med henne. Många gånger försökte hon straffa mig för att jag satte gränser, genom att tiga i flera dagar eller vägra göra något jag bett henne om, som att hjälpa mig hämta tvätten eller gå och köpa mjölk. Det blev diskussion om ansvar och hänsyn, men det var som hon aldrig förstod vem som var mamma och vem som var barn, vem som hade ansvar för vad, eller varför hon måste acceptera ordet ”nej” även om hon inte ville. I perioder gick hon så långt att hon vägrade prata med mig, vägrade vara trevlig eller ens dräglig emot mig oavsett situation, hemma eller ute på stan. Hon försökte ibland sabotera när jag försökte hitta på saker vi kunde göra tillsammans, gå och fika eller så. Och när det gick till det extrema, kunde hon vara lugn och trevlig en kort period på några dagar, be mig om något (ny tröja, nya skor), och sedan falla tillbaka i det straffande beteendet bara någon stund efter att vi lämnat butiken i centrum. Vi brukade hinna förbi Södra stationen och konstmuseet på vägen till vårt bostadsområde, och så var bråket igång igen.