Hanna föddes i Y-stad i mars 1995. Hon var väldigt söt, och väldigt arg. En sköterska sa att hon aldrig sett en så aggressiv bebis under de 30 år hon jobbat. Hanna blev inte lugn fast sköterskan vyssjat henne i timmar. Hon var spänd, lättretlig och sov knappt en timme i taget. Hon stördes när andra barn skrek och vi tog en tidig hemgång från BB för att få lugnt omkring henne. Det fungerade bättre. Hon blev harmonisk även om hon bara sov korta stunder i taget, och så länge vi följde hennes dygnsrytm gick allt bra. Amningen fungerade bäst om vi satt i ett tyst rum utan något som kunde distrahera henne. Hanna ökade i vikt och växte som hon skulle, sköterskan på BVC sa att allt var bra och bebisar har väl sina egenheter precis som vi vuxna, så jag var inte orolig.
Under Hannas första år kunde jag få ögonkontakt med henne, men sedan fick jag anstränga mig för att hon skulle rikta uppmärksamheten mot mig när jag pratade med henne. Hon var sen med talet och ganska ointresserad av att leka. Hon var gärna med när jag lagade mat eller träffade kompisar, men det var som om hon levde i en egen värld ibland. Hon kunde ligga på en filt och titta på sina händer, gestikulera, ”bubbla” för sig själv. Samtidigt var hon väldigt rörlig, och hon hade svårt att vara still. Oväntade ljud kunde få henne att hoppa till, och på kvällarna fick jag hålla på länge med läggningsrutinerna innan hon kom till ro. Familj och kompisar fick inte besöka oss eller ringa efter 19, jag måste få Hanna att sova innan jag tänkte på annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar