Så kom då mitt eget 11:e september då situationen blev ohållbar. Hanna var på ganska bra humör för en gångs skull. Mot kvällen sa hon att hon ville gå till stan och träffa kompisar, samma som hon var med på Augustifesten. Naturligtvis fick hon gå, jag var glad att hon var efterfrågad, så hon gick hemifrån klockan sju, nyduschad, hel och ren med löfte att hon skulle vara hemma tio. Fem i nio ringde Britt, kontaktfamiljen.
”Hej, det är Britt! Du vi... alltså vi hittade Hanna på Kungsgatan, och nu undrar jag om hon kan få följa med oss hem och sova?”
Och det hördes på henne att något var riktigt fel, så jag frågade vad som hade hänt. Hon kunde inte svara, jag förstod att Hanna stod bredvid, men min andra eller tredje gissning var att hon hade druckit något (jag gissade hellre på det än att hon skulle fått tag i droger, blivit misshandlad eller vandaliserat). Där var det, Britt kunde inget säga just då men hon fick ta med sig Hanna hem, och så skulle vi höras på telefon dagen efter. Och varför inte, Hanna skulle inte må vare sig bättre eller sämre av att nyktra till hemma hos Britt, och det skulle ändå inte gå att prata med henne förrän hon var klar i huvudet igen.
Söndag morgon tog jag en promenad. Två minuter i tio ringde Hanna och sa att de var på väg hem till oss och att Britt ville prata med mig. Jag sa att jag var ute, och då bestämdes att Britt skulle ringa upp när hon släppt av Hanna istället. Det blev ett märkligt samtal. Jag frågade Britt varför hon försökt ljuga för mig, och hon menade att Hanna hade bett henne om det. Jag fick veta att Hanna hade påträffats av polis! Och i Förort av alla oväntade ställen, berusad och i ”olämpligt sällskap”. Vad ”olämpligt sällskap” var kunde inte Britt svara på, inte heller riktigt vad som hänt henne eller på frågan hur Hanna fått tag i sprit eller hur det kom sig att polisen hittat henne. Det fanns inget svar på hur Britt av alla människor hade kommit dit, varför polisen inte hade gjort ett omhändertagande av Hanna enligt LOB och ringt in Socialjouren, och sen fick jag inte en syl i vädret för då skulle jag skällas ut. Jag fick höra att det var mitt fel alltihop, att jag skulle ha struntat i Hanna i alla år och att hon minsann öppnat sig för Britt och berättat om sin misär, att hon hade varit ute och supit (!) varje helg sen hon var 13 år gammal, alltså varje helg under de senaste två åren. Jag var en usel förälder, fullständigt självupptagen och tänk att jag aldrig fattat när Hanna kommit hem asberusad mitt i nätterna, och när det hänt så fruktansvärt allvarliga saker, hur kunde det komma sig att jag inte brytt mig ens när jag hittat konstiga saker i tvättkorgen ...(?) Där fick jag stopp på henne såpass att jag kunde säga att visst hände det att jag sett konstiga saker i tvättkorgen, det gör väl alla barnfamiljer, men vad pratade hon om? Ja, det ville hon inte säga, men (--- ---) och dessutom hade hon sett något konstigt på Hannas arm, vad ville hon inte säga, och tänk att jag inte såg nånting, vad höll jag på med (---)
Sådär fortsatte det, i nästan tjugo minuter. Råskäll, och för mig helt obegripligt. Hanna har inte varit ute och druckit några helger, det har inte varit möjligt för henne eftersom jag aldrig skulle tillåta det. Hon har suttit framför datorn på helgerna eftersom hon inte haft några kompisar att vara ute och göra ofog tillsammans med. Hon har ingen som kan förse henne med sprit, och med våra regler hemma har det varit undantagsfall när hon fått vara ute sent – en gång när hon fick gå med A på Kulturnatten -09, och tre gånger under Augustifestivalen, och då var jag vaken och väntade på henne när hon kom hem. Men det fick jag inte utrymme att säga. Och jag lät henne prata på, ställde så få frågor som möjligt, för ju mer hon sa desto mer olustig kände jag mig. Påståenden och påhopp fick hagla, och när hon drog iväg för mycket så jag ställde någon motfråga, t.ex. vad hon menade med att Hanna hade mer problem med mig än så, fick jag inget svar. Hanna mådde dåligt och Britt hade bett henne söka hjälp, och då hade Hanna sagt att hon redan hade ordnat det, hon skulle på samtal på tisdag i nästa vecka men hade inte sagt var eller när. Och jag undrade om Hanna själv trodde på allt hon sagt, för i så fall fanns det bara en sak att göra: gå hem, ta ungen till psyket och få utrett om hon drabbats av en psykos eller något annat allvarligt sjukdomstillstånd som förändrat hennes verklighetsuppfattning. Därför avslutade jag samtalet så snart det var möjligt och sa att jag skulle ringa senare när jag hunnit prata med Hanna själv, och skyndade mig hem.
Nu var det inte så illa. Jag möttes av en nybadad och dämpad unge som i allra högsta grad befann sig i samma värld som mamma. Jag tog med henne på en långpromenad, många gånger har Hanna lättare att prata samtidigt som hon rör på sig, allrahelst om hon inte behöver se ansiktet på den hon pratar med. Och så kom alltihop på en gång. Först en bekännelse om vad som verkligen hade hänt för två år sedan när hon rök ihop med kamraten Q, att Hanna själv hade gjort ett misstag som Q hade fått reda på, att det fanns en viss sanning i de rykten som gick om henne då och som jag hade polisanmält som förtal, och att Hanna hade mått dåligt över det men inte klarat av att säga det till mig. Jag förstod att hon hade trott att jag skulle bli väldigt arg för det hon gjort, men det var inte så allvarligt. Alla ungar gör misstag, det ingår i barn-paketet, hon hade inte tagit någon större skada av själva handlingen och alla ungar gör det förr eller senare. Anledningen till att hon gjorde det var att en klasskamrat lovat henne något för det, och jag sa till henne att jaha, du blev alltså lurad. Och Hanna var ledsen, men hennes reaktion stod inte i proportion till det hon gjort, då när hon gick i 7:an och eländet med Q startade. Å andra sidan, om Hanna hade valt att säga som det var när det hände, hade jag troligen kunnat stoppa ryktet tidigt genom att prata med ett av de andra barnens mamma. Det hade inte varit svårt, men omöjligt när jag inget fick veta.
Och i samma stund gick Hanna till angrepp emot mig. Det är vanligt att flickor med AS försöker ta sig ur situationen genom att ta upp andra frågor när det blir jobbigt. Från Uppsala Läns Landstings faktasidor om Aspergers Syndrom:
”Många flickor med Aspergers Syndrom beskrivs som extremt kravundvikande och kan försöka komma ur situationen genom att prata om annat.”
Hanna gick tillbaka i tiden, till det som hände då jag pratade med Q:s mamma om hennes diagnos. Det kom fram att hon fortfarande var arg för det, att hon fortfarande höll mig ansvarig för att Q:s mamma blev den som berättade för henne om diagnosen.Två år senare gick hon fortfarande och var arg eller snarare hatisk emot mig för det. Och visst, det ingår i symtombilden för flickor med AS; de ”samlar” på konflikter som under många år kan komma upp till ytan lite när det passar, men jag hade inte sett det tidigare. Och varför kom det upp just då? Och jag försökte få henne att förstå, en gång till, att det jag gjorde var för hennes skull, och att jag inte hade någon möjlighet att förutse hur illa Q:s mamma skulle hantera den information hon fick. Hanna accepterade inte det jag sa, för hon tyckte jag hade förstört hela hennes liv när jag lät Q:s mamma veta, och att jag låtit hela världen veta om hennes funktionshinder.
Jag försökte styra tillbaka samtalet till det som just hade hänt, att hon utsatt sig själv för såna risker. Det jag tyckte var allvarligt var att hon hade ljugit om vart hon skulle, vem hon skulle träffa och vad de skulle göra. Det var bara tur för henne att polisen kom. Det är en sak att vara nyfiken på sprit, det är nog alla tonåringar, men det är något helt annat att följa med en kille till ett skumt område och dricka sig full en mörk kväll, när man sagt något annat till mamma. Om något hänt henne hade jag inte vetat var hon befann sig, ännu mindre kunnat hjälpa henne.
Och det visade sig att Hanna inte alls tyckte att hon hade ljugit om något, hon hade bara låtit bli att säga som det var för då hade hon inte fått gå ut (det stämmer), och från början hade killen bara sagt att de skulle dela på en cider - - killen? Jo, det var killen P som hon träffat genom vännen A som hon umgåtts med, han med knivslagsmålet, han hade varit med på Augustifesten också, och han hade sagt att hon kunde komma ut och dela på en cider, och sen när de gjort det hade han lånat hennes telefon och ringt en gubbe som kom med bilen till Lidl och sålde en flaska vodka ur bakluckan, och så hade de gått mot skolan och satt sig där och druckit och sen ville han ha sex men det ville inte hon...
Hanna saknar förmågan att bedöma andra människors avsikter. Hon kan inte räkna ut att en kille som häller i henne sprit är ute efter något, eller att han tar henne avsides för att göra något hon kanske inte har tänkt sig från början. Nu visste hon, men därmed inte sagt att hon skulle undvika liknande situationer längre fram. Jag frågade hur långt det hade gått, och hon blev så tyst att jag förstod att något hade hänt, men hon ville inte berätta vad och jag ville inte sätta press på henne just då. Däremot berättade hon att polisen kom helt oväntat, att P hade sprungit sin väg och hon blev fasttagen, och att hon berättat allt för polisen som tyckt att hon var så snäll att hon fick ringa en vuxen, och då hade hon ringt Britt. Varför just Britt kunde hon inte säga riktigt, hon menade att jag hade bara blivit arg, men nu hade det ju ordnat sig så vaddå? Och det där med att hon skulle ha varit ute och druckit varje helg sen sjuan, det var bara något hon hade sagt till Britt, det hade bara hänt den lördagen och sen faktiskt på fredagen på augustifesten, för då hade hon varit på stan redan klockan fem och fått sprit av ”en kille” och sen hade hon spytt och sen hade hon ätit, så när hon kom hem på natten var hon nykter igen, inget mer med det. Och nej, det där med att hon skulle gå och prata med någon var inte heller som det hade låtit. Och inte ett bekymmer i världen för att hon hade kunnat råka riktigt illa ut, eller för att hon hade skrämt upp Britt så mycket, inte ett tecken till att förstå att det var ett jätteproblem för mig att Britt trott så illa om mig som mamma, och ”jaja, jag ska säga till henne att det inte var så som.. ja att jag sa för mycket.” Och att hon fick en månads utegångsförbud för att hon ljugit var inget dramatiskt, även om hon knappast förstod att det var till för att hon inte skulle utsätta sig för samma sak en gång till. Hon accepterade också att jag drog in en månadspeng för henne: Hanna visste att det fanns ett samband mellan hur hon skötte sig och hur mycket fickpengar hon hade, och hon förstod att hon gjort fel även om hon inte förstod vidden av sina handlingar.
Och jag visste att Hanna har svårt att se människors bakomliggande motiv, att hon hade svårt att värna om sig, men jag hade inte förstått hur allvarligt det var. Jag fiskade lite om P, och fick veta att han ”varit på” A också. Hanna såg inget samband mellan det som hänt när P såg till att hon blev full och sedan ville ha sex, och det faktum att A flera gånger under vårterminen blivit så full att polisen måste köra hem henne, eller att P och A var ett par en kort period. Hon förstod inte heller att P hade haft ett intresse i att hon och A blev osams, när han påstod att A pratat skit om henne. Hanna menade att P tyckte om henne, och kunde inte se att en kille som tycker om en tjej knappast förser henne med starksprit, ännu mindre försöker ha sex med henne utomhus i ett ruffigt område. Hennes tolkning av att hon blivit osams med A var att A varit svartsjuk på henne eftersom P gillade Hanna mer än A. Hon förstod inte innebörden av sina egna ord. Hon förstod inte sin egen utsatthet.
Hanna förstod inte heller sin egen utsatthet på det sociala planet. Hennes nätverk här i Mittköping grundade sig på två personer, mig och Britt. Hon förstod inte allvaret i att Britt nu tappat förtroendet för mig, att det skulle påverka hennes och min relation negativt att hon trodde jag misskötte Hanna, och att den skadan kunde drabba Hanna själv. Och det var första gången jag upplevde att Hanna verkligen gjorde mig illa, när hon fick Britt att angripa mig för en lögn.
Sen vred sig alltihop en gång till. Flera gånger det senaste året hade Hanna nämnt att hon ville gå på gymnasiet i en annan stad. Plugga i Mittköping var uteslutet, Storköping var inget alternativ, och nu förklarade hon hur hon tänkte. Hanna menade att hennes liv var förstört efter det misstaget hon gjorde, och efter konflikten med Q för två år sedan. Konflikten med Q igen, när jag trodde det hade löst sig! Det hon hade gjort skulle förfölja henne resten av livet, menade Hanna, och Q kände människor i hela stan, även på hennes nya skola, som skulle fortsätta säga till alla vad hon hade gjort och vilken h*ra hon var. Och alla visste att hon hade AS, för jag sa det till vem som helst, och det var mitt fel att hon inte hade några vänner. På grund av det måste hon flytta, och jag måste ordna det. Vi måste flytta, helst till Stockholm, för att Hanna skulle få börja om där ingen skulle veta något om henne innan. Och jag satt med min lilla unge och förklarade för henne att jag inte tänkte flytta. Att hennes uppfattning om att ”alla” visste och såg ner på henne inte stämde. Att det misstag hon gjorde i sjuan inte var så stort att det skulle påverka hur andra såg på henne under resten av hennes liv, för alla gjorde det förr eller senare. Att det bemötande hon fick av andra också berodde på hennes eget beteende, och att det var klart att andra blev negativa när hon var negativ mot dem. Att jag har rotat mig i Mittköping efter alla dessa år, att jag har mitt nätverk här med jobb och kunder, vänner och bekanta, allt jag måste ha för att ha någon slags trygghet. Hanna har svårt att förstå begreppet nätverk, hon har svårt att se sociala strukturer med sitt funktionshinder, men även om hon inte sätter värde på samma saker som jag och hur mycket jag än älskar henne, kunde jag inte tänka mig att riva upp allt och flytta för att börja om från början. Och med det sagt vände sig min dotter emot mig och sa ”Jamen då bor jag väl hos soc då”.
Hanna älskar mig på sitt sätt, men hon ser på världen och människorna i den med andra ögon än en person som inte har AS. På Autismforum.se beskrivs det såhär:
Många med Aspergers syndrom har en begränsad Theory of mind. Det innebär att en stor del av andra människors beteenden och reaktioner blir svåra att förstå. Det blir också svårt att veta vilken information andra personer behöver få för att de ska kunna förstå vad man vill eller känner.”
”...samma mönster kan finnas när det gäller andra människors upplevelser och känslor. Många är inte så intresserade av andra människors upplevelser och känslor, eller har inte riktigt förmåga att dela andras upplevelser. (-----)
Många personer med Aspergers syndrom har en påtaglig brist på social inlevelseförmåga och sunt förnuft i sociala sammanhang. (-----) Ibland kan andra därför uppleva personer med Aspergers syndrom som egocentriska eller känslokalla.”
”För att förstå omvärlden måste man ha en förmåga att sammanföra små detaljer till en helhet. Den här förmågan kallas för central koherens. Många personer med Aspergers syndrom kan ha svårigheter med det, de har en så kallad svag central koherens. Det innebär att omvärlden kan uppfattas som fragmentarisk, en massa detaljer som man har svårt att sammanfoga till en begriplig helhet. En annan följd är att man kan få svårigheter att använda sig av sammanhanget för att förstå detaljer, till exempel vad ett ord med flera betydelser har för innebörd i en viss text eller vad en kommentar eller gest kan betyda i en speciell situation.”
”Exekutiva funktioner är ett samlingsbegrepp för många olika förmågor. Framförallt gäller det förmågor som är nödvändiga för att kontrollera, utvärdera och förändra det egna beteendet i olika situationer. De exekutiva funktionerna är inblandade när vi planerar vad vi ska göra, när vi bestämmer oss för att sätta igång att göra något och när vi måste ändra våra planer då något oförutsett inträffar.
Det är vanligt att personer med Aspergers syndrom har svårigheter med de exekutiva funktionerna. Det innebär att man till exempel kan fastna i ett och samma beteende eller har svårt att komma igång med saker och ting. Man kan också ha svårt att stoppa ett beteende trots att man vet att man borde.”
Hannas krav var för henne rimliga, för hon ”visste” att hon inte kunde bo kvar i Mittköping. Och hon visste att jag älskar henne och har gjort allt för henne i alla år. Därmed var det självklart för henne att jag skulle bryta upp och flytta för hennes skull, om så till världens ände, och det var lika självklart att hon skulle lösa problemet med att bo hos någon annan om jag inte gjorde som hon ville. Hon har inte förutsättningar att kunna förstå sin egen situation helt och hållet, eller hur hon själv påverkar sin situation eller människorna omkring henne. Hon förstår inte heller att de problem hon har kommer att följa med henne om hon flyttar, för att de kommer sig av hennes egna svagheter. Hennes bristande centrala koherens gör att hon fattar beslut på felaktiga grunder: hon ser olika detaljer, som att jag berättade för Q:s mamma om hennes funktionshinder och att hon själv har svårt med vänner, och hon kopplar ihop allt detta till en enkel slutsats: allt är mammas fel, och hon måste byta miljö och börja om från början. Värdeladdningen i orden ”bo hos soc” var för henne neutral, men de gjorde ont för mig. Tanken på att ens barn vill flytta, eller om en flytt inte är möjlig bo någon annanstans än hemma är svår. Den var svår för mig trots att vi haft ett elände med konflikter, konflikter, konflikter. Men så visste jag i alla fall hur hon tänkte.
Så gick vi hem, och jag ringde Britt och sa att det rett ut sig, att det inte varit så illa som hon hade trott och att Hanna skulle få förklara sig längre fram. Britt bad om ursäkt ifall hon tagit i för mycket, men jag sköt allt åt sidan just då, för jag trodde jag skulle få tillfälle att reda ut det senare, när situationen med Hanna var lugnare. Och till Hanna sa jag att nu finns ingen annan väg, du måste gå och prata med någon så du får hjälp om du tror att det du gjorde kommer förfölja dig resten av livet, att den enda lösningen är att vi flyttar till en annan stad. BUP eller UMO, välj själv, men om en vecka vill jag veta vilket vi ska boka in dig på. Och min dotter fick ett utbrott mot mig igen, hon svor och sa jag var dum i huvudet, för hon tänkte f*n inte gå till BUP.
Fakta från ull.se, Uppsala Läns Landsting, om flickor med AS och hur deras problem kan visa sig:
”När flickorna söker hjälp är det ofta för annat än primära Asperger-svårigheter. De söker i stället för t ex depression, accelererande skolproblem eller relationsproblem i familjen. Dessa problem kan delvis ses som konsekvenser av att flickorna inte fått rätt stöd och hjälp.”
Om Hanna inte själv förstod att hon måste ha hjälp var det mitt jobb att ordna det, oavsett om hon hatade mig för det och bråken mellan henne och mig blev värre. Så blev jag mitt barns värsta fiende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar