Ett barns kontakt med pappa hänger på pappas intresse för barnet och hur mamman agerar. Man får försöka hålla barnet utanför eventuella konflikter. Jag har inte kunnat skydda Hanna från att fara illa av att hennes pappa och jag haft en dålig relation till varandra.
1994 träffade jag Harald och blev djupt förälskad.. Jag var 19, han var 34 och jobbade som lärare på min gamla högstadieskola. Han var nyseparerad från L som han hade två döttrar med, fyra och sex år gamla. När jag blev oplanerat gravid lovade Harald att stötta mig, och jag valde att föda barnet.
En bit in i graviditeten förstod jag att Harald hade problem. Han drack mycket, varje helg men även vissa vardagskvällar, och han kunde bli väldigt full på ganska lite vin eller öl. Han körde rattfull och under en resa med jobbet till Estland drack han så mycket att han fick magpumpas. Hans döttrar mådde inte bra av det, han orkade inte med dem riktigt. Jag anser att barn till människor med missbruksproblem alltid far illa av missbruket, men jag anser också att ett missbruksproblem kan göras hanterbart, att det finns hjälp att få om man vill. Jag ville att Harald skulle söka hjälp. Han blev arg: hans pappa hade varit alkoholist och hade druckit brännvin varje dag, själv drack han bara vin och öl och jag skulle inte påstå att han hade några problem. En dag var jag på övervåningen i hans hus, det luktade kattpiss någonstans och jag följde stanken till hans gästrum. I fönstret under ett lysrör stod cannabisplantor, det var därifrån kattpisslukten kom. Jag konfronterade Harald på en gång, jag ville inte ha droger i barnets närhet. Harald lovade att kasta dem, det hade varit en ”kul grej” att dra upp frön som hans kompis tagit med sig från Gambia. Plantorna försvann samma vecka. Senare fick jag veta att han flyttat dem utanför tomtgränsen, och att han torkat och rökt dem. I november -94 hittade jag honom pårökt en kväll. Då ställde jag krav: han måste söka hjälp för ungarnas skull. Jag hade hans unge i magen.
Harald menade att han bara ”blev lugn” av cannabis, och att jag inte skulle lägga mig i vad han gjorde. Mitt krav fick hans familj att vända sig emot mig, Haralds mamma och syster var och är medberoende. Kanske är det lättare att låta en missbrukare fortsätta, hjälpa honom dölja det och tiga för husfridens skull, än att kräva drogfrihet och nykterhet. Men barnen blir lidande när pappas behov får gå före deras.
Tre veckor senare gjorde han slut. Strax innan förhållandet upphörde ville han att jag skulle göra abort: jag var i sjätte månaden då. Jag tog det som en missnöjesyttring, han var arg för att jag sagt ifrån om hans missbruk. Ljuspunkten var att han tillslut sökte hjälp vid Alkoholrådgivningen i Y-stad. Han sa att han förstod att han hade problem, och att samtalen fick honom att må bättre. Jag ville ha med honom i barnets liv, och när han sökte hjälp vågade jag ta satsa på gemensam vårdnad. Harald var med vid förlossningen och besökte Hanna några gånger under våren. Han tog på sig faderskapet, vi beslutade om gemensam vårdnad vid Familjerätten, och pappas släkt träffade Hanna. Sommaren -95 träffade Harald en ny tjej, han slutade gå till Alkoholrådgivningen och förklarade att han inte hade missbruksproblem, det var bara skitsnack alltihop.
Hannas farmor och faster visade litet intresse för Hanna, de tog inte till sig henne som en del av deras familj. Hanna var tre dagar gammal första gången farmor såg henne, och farmor sa direkt att ”Den där näsan kommer då inte från vår släkt.” Jag tog det som att hon ifrågasatte om Hanna verkligen var Haralds, men teg för att inte skapa mer tjafs.
Haralds umgänge med Hanna haltade från sommaren -95. Han hade aldrig tid att träffa henne. Han skulle hjälpa till med kläder och småbarnsutrustning som fanns kvar efter hans två äldre barn, men levde inte upp till det. Jag vände mig till Familjerätten. Från hösten -95 fick jag underhåll för Hanna av Försäkringskassan, och Harald fick betala till Försäkringskassan istället för att jag skulle behöva ta konflikten om pengar med honom. Senare fick jag veta att Harald sagt till en bekant att han inte var Hannas pappa, att han pekade ut en kompis, S, som den rätte fadern. Han ville inte betala för ett barn som han inte ansåg var hans, och förstod inte att pengarna skulle gå till Hannas behov. Till mig sa han inget men han slutade besöka Hanna nästan helt, och ville inte prata när jag försökte få honom delaktig i något som rörde henne.
Vid ett tillfälle var relationen mellan mig och pappa så dålig att jag tänkte söka ensam vårdnad om Hanna. Det som fick mig att ändra mig var att jag trodde att Harald då skulle använda det mot mig, som ett argument för att slippa ha kontakt med Hanna längre fram.
Exempel på samarbetsproblem: min mamma dog före Hannas 1-årsdag, och jag bad Harald ta hand om henne under begravningen. Ett dygn innan backade han ur, med motiveringen att han inte ville ”sitta barnvakt”. Jag bad farmor om hjälp, men hon gjorde som pappa och det slutade med att jag fick ta Hanna med mig till begravningsgudstjänsten. När min äldre halvbror gick bort -01 ordnade jag barnpassning på annat håll utan att fråga pappa. Efteråt fick jag höra att pappa och farmor hade åsikter om att jag hindrade dem från att träffa Hanna.
-96 sökte jag in på en utbildning i Mittköping. Det var tufft att flytta från vännerna men jag måste tänka på försörjningen, och just då hade jag litet hopp om att pappa skulle ta till sig Hanna var vi än bodde. Den kontakt Hanna hade med pappa de första åren var skör, det blev ett par telefonsamtal per år och någon enstaka träff när vi åkte till Y-stad 30 mil bort för att fira jul med min lillebror.
Jag tror att pappas svårigheter att ta till sig Hanna handlade om min inställning till hans missbruk. Han tog avstånd från Hanna för att han var arg på mig. Han har aldrig förstått hur det har påverkat henne, eller hur hon påverkats av hans missbruksproblem. Jag kan skriva en bok om de årsdagar när Hanna var liten, då hon fått paket av ”pappa” som jag köpt för att hon inte skulle tappa hoppet. Om släktingar som pratar strunt, om folk som ömkar den diskriminerade pappan som inte får träffa sitt barn, om stackaren som måste betala för en unge som inte är hans. Om släktingar som hjälper till att dölja problemen. Om att varje söndag från -99 till -05 be Hanna vänta med att ringa pappa till måndag eller tisdag, utan att kunna förklara att han är så fyllsjuk att han inte kan prata på helgmorgnar. Hur det känns när ungen ändå ringer och sedan är ledsen för att pappa varit dum eller konstig i telefon, eller hur det känns att bråka sig till umgängesbesök för en tös som själv inte vågar be om det. Men behöver jag förklara det?
Hanna vet inget om det jag beskrivit här. Jag har aldrig talat om att pappa ville jag skulle göra abort, eller att han nekat till att vara hennes pappa. Hon var 10 innan hon förstod att han drack, och då talade en av hennes halvsystrar också om att pappa brukade röka på. Jag har varit försiktig med att prata med Hanna om det, men när hon förstod var jag noga med att förklara att den som missbrukar kan bli frisk igen – man ska inte ge upp hoppet. Jag har också varit tydlig med att släktens vilja att dölja hans problem inte har berott på elakhet, utan på att det finns så mycket skam kring just missbruk i familjen. Däremot har jag inte kunnat undvika att Hanna märkt att relationen mellan mig och pappa, farmor och faster varit dålig, även om hon inte vetat anledningen. Hanna är naiv och lättpåverkad, hon har svag självkänsla, dåligt självförtroende och är inte betjänt av att få veta allt, och jag hoppas hon aldrig får läsa det här heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar