Heddas umgänge med pappa, de senare åren

Hanna kände sig inte riktigt välkommen till pappa i Y-stad, hon sa ofta att hon inte kände honom särskilt bra. De sista somrarna sade hon att hon åkte för att träffa farmor och halvsystrarna, inte honom. Jag väntade med att prata med henne om Haralds problem. Hanna är lättpåverkad och hennes relation till pappa var känslig utan att jag behövde säga något negativt. När hon förstod att han hade missbruksproblem var hon 10 år, och då blev hon fruktansvärt ledsen, och sedan väldigt arg. Hon hade inte bara förstått att han drack för mycket, en av hennes halvsystrar hade också berättat att han rökte på. Jag valde att bekräfta utan att ta några detaljer med henne just då. Hanna hade det jobbigt en längre tid efteråt. Men det fanns en god sida, hon förstod så småningom att det inte var hennes fel att pappa var konstig ibland, att det inte berodde på något hon sagt eller gjort, eller att han inte tyckte om henne. Det var skönt att slippa se henne ta på sig ansvar för hans beteende. Ännu lättare blev det när jag förklarade att missbruk kan ses som en sjukdom som kan bli bättre, och att hennes farfar hade druckit i många år innan han en dag blev nykter.

Jag åkte med och ”levererade” Hanna på umgängesresorna till dess hon var 13 och kunde åka på egen hand, med stöd via mobiltelefonen. Vissa problem återkom varje gång. Jag fick ringa pappa och driva frågan om umgänge, han tog inga initiativ. Det var svårt att komma överens om när hon skulle dit, antal dagar hon fick komma, och tonen emellan oss blev sämre för varje år. Varannan jul var pappas, då tog jag med Hanna hem till min bror som bor en halvmil från pappa. Hon blev hämtad över helgdagarna, och jag firade med min lillebror. I början försökte jag prata med Harald om Hanna, och resultatet blev att han satt kvar i bilen vid hämtning och lämning. Istället för att komma in i huset skickade han in sina äldre döttrar för att sköta kontakten med mig. Samma sak blev regel vid Hannas sommarbesök hos pappa. Det blev allt oftare Hannas farmor eller faster som skötte hämtning och lämning i Y-stad. Kristina på Individ- och Familjeomsorgen bekräftade senare att det är vanligt att en förälder med missbruksproblem inte kommer själv, utan skickar en släkting för att slippa visa hur det ligger till.

När Hanna var 11-12 år började pappa bestämma allt med henne för att slippa prata med mig, som om Hanna själv kunde köpa biljetter och resa till Y-stad utan stöd av mig. Hanna kom i kläm, hon vidarebefordrade pappas order och blev ledsen när jag ringde honom för att börja om från början med att förhandla om när, var och hur. Hon blev använd som vapen mot mig.

Varje gång Hanna hade varit hos pappa kom hon hem och knorrade. ”Man får ingen mat hos pappa”, sa hon. Jag tog det, för jag förstod hur det låg till. Hannas pappa lagade bara varm mat en gång om dagen, han åt dåligt. Det betydde inte att han låtit Hanna svälta, men hon fick inte mat på samma sätt som hemma hos mamma och kunde inte laga något till sig själv lika lätt som hemma, och då tyckte hon att pappa inte hade gett henne någon mat.

Umgänget sommaren -08 blev inte bra. Hanna var ledsen när jag mötte henne vid stationen, hon sa att pappa inte brytt sig om henne när hon var där, att en av halvsystrarna tagit hand om henne och att hon följt med hem till hennes mamma L någon dag när det blivit för jobbigt. Pappa var konstig, han bråkade med halvsystern hela tiden, och hon hade berättat för Hanna att hon bott hos en kompis i flera månader för att pappa druckit så mycket. Hon berättade att pappa varit dömd för rattfylla vid något tillfälle, och att pappa nu hade ett sår på benet som inte läkte. Hanna sa också att det varit så smutsigt i huset att farmor gått in och storstädat dagen innan Hanna åkte hem, för att pappas nya flickvän skulle komma på besök. Pappa hade inte velat tvätta åt henne fast hon varit där i nästan två veckor, de sista dagarna hade hon återanvänt smutsiga underkläder och vänt dem ut och in för att ha något att ta på sig när hon duschat. Och det stämde, trosorna i Hannas smutstvätt var använda på både rätan och avigan. Vi kom överens att vi skulle planera nästa besök mer noga, så det fanns fler vuxna där än bara pappa. På jularna var det inget problem, då var flera släktingar på plats, men just sommarloven måste jag kolla att fler vuxna var där så att Hanna inte kände sig utlämnad om pappa inte orkade med henne.

Sommaren -07 eller -08 gjorde Hannas faster något obegripligt. Hannas pappa visste vilken diagnos hon hade, han hade sagt att han kände till AS efter att ha haft en elev med AS i sin klass, och därmed borde han vara medveten om att barn med AS är små länge, att de ligger efter sina jämnåriga i känslomässig mognad. Jag trodde att han hade berättat för sin familj om Hannas svårigheter och att de skulle anpassa sig efter det, men något hade gått fel. Jag har en brokig bakgrund, både min far och min äldste bror sköt sig. Hanna har aldrig fått veta: jag har bara sagt att de blev sjuka och dog, för jag har tyckt att hon varit för liten för att få hela bilden. Hos pappa hade faster tagit Hanna avsides och börjat berätta om morfars och morbrors självmord. Hanna kom hem och var ledsen och upprörd, och jag visste inte var jag skulle ta vägen när hon talade om vad faster sagt. Där nämndes jakthundar som slickade hjärnsubstans från golvet. Det var det sista hon behövde höra, vem vill att ett barn ska gå med såna bilder inom sig, framförallt om barnet har känslomässiga svårigheter? Och jag förklarade för Hanna att de visserligen hade skjutit sig men att det inte hade varit så hemskt som faster hade sagt, att faster inte hade träffat Hannas morfar och inte kunde veta vad som hänt -90, och att hon inte varit med när morbror sköt sig -01 heller. Faster kunde inte veta vad som hänt, och därför ville jag inte att hon skulle ta det hon sagt på allvar. Ännu svårare blev det när Hanna berättade att faster haft mycket att säga om Hannas mormor, som enligt faster hade varit väldigt elak när hon levde. Den beskrivningen av min mamma kände jag inte igen, och det sade jag till Hanna, liksom jag förklarade att hennes mormor och faster inte kände varandra. Och jag var arg men lät bli att konfrontera faster, återigen för att det inte skulle gå ut över Hanna att vi vuxna hade svårt med varandra. Det var bättre att försöka få Hanna att förstå att hon inte skulle ta fasters prat på allvar, att det vuxna inte säger inte alltid är sant.

Sommaren -09 drev jag inte frågan om umgänge aktivt, för första gången. När Hanna frågade sa jag att pappa fick ordna det. Och Hanna vågade inte ringa pappa för att fråga, och ingen i pappas familj ringde henne. I juli hörde Hannas äldsta halvsyster av sig till henne, hon undrade när Hanna skulle komma. Den förklaring Hanna fick var att ingen i familjen hade hennes nummer, något de hade kunnat ordna genom min bror som bor nära pappa. Hanna var besviken, för hon hade gett dem numret flera gånger. 090720 kom Hanna springande till mitt kontor. ”Pappa säger jag ska komma imorgon!! Du måste fixa NU!!” Jag ringde upp, och beställningen var att inom 24 timmar skulle ungen vara på plats i Y-stad för avhämtning. Inte ett ljud om hur det skulle gå till, hur vi skulle hinna tvätta kläder, packa, ordna transport. Jag kollade läget lite snyggt och fick höra att pappas nya flickvän skulle vara på plats när Hanna kom ner, och det var ju bra. Jag frågade om biljetter och fick höra att det bara var att ordna. Jag sa att han kunde ta en del av kostnaden, och efter mycket tjafs gick han med på att jag skulle lösa resan från Mittköping till stationen i Nynäshamn, och han skulle ordna biljett för resten av resan. Och han ringde resebolaget, bokade plats åt Hanna, och avslöjade timmar senare att han bokat med mig som betalningsansvarig, jag måste skicka med henne pengar till biljetten trots det som var avtalat. Hanna fick åka, det var för sent att avbryta eftersom hon inte hade kunnat hantera det känslomässigt, men han fick ordna hemresan utan min hjälp. Och avtalad dag för hemresa ändrades när Hanna ringde och sa att hon skulle komma hem fyra dagar tidigare, även det med mindre än ett dygns varsel.
Jag var så arg, för jag hade kämpat i flera år för att ordna så Hanna skulle få någon slags vettig relation till pappa, och för att umgänget skulle fungera hade jag tagit nästan hela ansvaret själv. Jag hade betalat för umgängesresorna sedan -03 och nu orkade jag inte mer, det var inte första gången pappa bröt ett muntligt avtal men jag lovade mig själv att det skulle bli den sista, för det var för mycket att han satte mig som betalningsansvarig för biljetterna utöver allt tjafs med planering, längd på besöken och att allt umgänge skulle vara på hans villkor, hemma hos honom. Någon dag efter att Hanna reste ringde jag upp Kristina Olsson på IFO (Individ- och Familjeomsorgen), som hållit i uppföljningen av Hannas kontaktfamilj och visste hur det låg till med pappa sen tidigare. Jag hade berättat om det vid en träff när Hanna inte var med, eftersom det påverkade Hannas behov av att ha sin kontaktfamilj kvar. Kristina sade att hon inget kunde göra, för IFO skriver inga avtal mellan föräldrar när det gäller umgänge. Hon tipsade mig om att ringa Familjerätten istället, och där fick jag tag på en sekreterare som kunde förklara vad som kunde göras. Hon bekräftade vad Kristina sagt. Avtal som reglerar umgänge ska i första hand skötas genom Familjerätten på frivillig väg genom samarbetssamtal, i andra hand genom Tingsrätten, men det bästa vore om pappa kunde komma till Familjerätten så vi kunde enas om något gemensamt, för Hannas skull. Tingsrätten var sista alternativet, de kunde slå fast ett bindande avtal även om en part inte samarbetade. Hon sa också att vissa föräldrar inte dök upp vare sig i Familje- eller Tingsrätt, och då kunde en sista utväg vara att jag begärde ensam vårdnad. Det alternativet avfärdade jag, för målet var inte att hålla pappa borta från Hanna, det var att få bättre villkor för umgänget, för Hannas skull.

Så blev det allvar. På kvällen lördagen 090725 sms:ade Hanna till mig:

”Du vet sådär det lukta från grannarna hos (min väninna) senast vi var i borås. Så där starkt men ändå sött eller vad man ska säga. Pappa har varit i bastun i två timmar o när han kom hem lukta det lite så. Har han rökt något då? Ring inte. Han verkade lite konstig nu. Han kom tillbaka och hade blod i ansiktet de verkar bara så skumt att de tar två timmar o basta...”

Det där meddelandet ligger fortfarande lagrat i inkorgen i min mobiltelefon.

”Sådär det lukta från grannarna...” Hanna hade hört mig och min väninna prata när vi passerade ett sällskap som satt och rökte på. Hanna var intresserad av droger och stod kvar en stund för att känna hur det luktade. Jag ringde upp henne, och hon stod ute i pappas trädgård medan pappa var inne i huset, och hon berättade att han bar sig konstigt åt, att han bälgat i sig vatten och sedan stått och ätit direkt ur kylskåpet. Jag kände igen det hon beskrev, för jag hade sett honom pårökt förut. Och Harald kan bli obehaglig när han har rökt cannabis och ”snutnojjan” sätter in, och för ett barn som inte förstår blir det skrämmande. Det var första gången Hanna såg pappa påverkad av annat än alkohol, och hon var ensam med honom just då. Jag frågade om hon ville bli hämtad, jag kanske kunde få tag i min mammas kompis som bodde i närheten, men Hanna ville inte det, för då skulle det bli så konstigt med pappa, och hans flickvän skulle komma när som helst, hon var bara borta i ett ärende. Vi lade på och tio minuter senare fick jag ett nytt sms av Hanna, där hon berättade att flickvännen dykt upp. Jag nöjde mig med det, för då var hon i alla fall inte ensam. Nya flickvännen verkade bra, Hanna gillade henne och hade sagt att hon var snäll, och hon fick bli tryggheten för min unge just då. Men det oroade mig att Harald kunde röka på med henne i huset, jag undrade om hon delade farmors och fasters ovilja att skydda ungarna från hans missbruk, deras behov av att skydda honom så ingen utomstående fick insyn. När Hanna kom hem berättade hon att flickvännen hade tagit hand om pappa. Det var meningen att de skulle gå på grillfest den kvällen, men det blev inget. Hon berättade också att det sprang ”konstiga” människor i källaren till pappas hus även när han inte var hemma, och att ett rum bredvid pannrummet var förseglat, med svart plast för fönstret så ingen kunde se in. Dörren var låst och nyckelhålet förtejpat inifrån. Hannas halvsyster hade sagt att ”därinne odlar pappa cannabis”. Och jag visste att Hannas halvsyster hade haft en konflikt med pappa på grund av hans missbruk, hon sade ifrån när hon kom upp i tonåren, så först brydde jag mig inte om Hannas prat. Något senare sa Hanna att det luktade mycket kattpiss i pappas hus, och då stod mina nackhår rakt ut. Min dotter hade läst in mycket fakta om droger, men att vissa sorters cannabisplantor luktar kattpiss när de växer visste hon inte. Så tänkte jag att det kunde vara sant, det hon sagt om rummet i pappas källare. Jag hade känt den lukten förut när han odlade i fönstret i gästrummet -94. Det var väldigt svårt att tro att hans flickvän inte förstod vad han höll på med, om hon gick med den doften i näsan hela dagarna.

Och Hanna tog upp det flera gånger, hon ville polisanmäla pappa och jag fick hindra henne. Inte för att skydda pappa, utan för att Hanna har svårt att vara tyst om saker, särskilt när hon blir känslomässigt berörd. Hade hon fått anmäla hade hon berättat för halvsystrarna eller ännu värre för faster, och då hade det kommit fram till pappa. Hannas ena halvsyster hade blivit utfryst av släkten för att hon protesterat mot pappas missbruk, det hade Hanna talat om. Jag ville inte ge dem ännu ett skäl att behandla henne sämre än de andra barnen. Och Hanna berättade senare att hennes halvsyster en gång sommaren innan hade fått ingripa när pappa ville köra bil påverkad, och jag förstod att hon fortfarande inte vågade säga något som pappa kunde bli arg för, ens om hon själv kunde råka illa ut.

Det blev ytterligare ett telefonsamtal till familjerättssekreteraren, jag förklarade vad som hänt och att det kändes som om Hanna hade rätt i att pappa hade varit drogpåverkad, det stämde med det jag sett när vi var tillsammans och det kändes som hon var hjälplös ifall något hände. Pappa körde rattfull innan Hanna föddes, och jag visste att han kört efter att ha rökt på när vi var tillsammans -94. Beskedet var att Hannas säkerhet måste gå före hennes rätt att träffa pappa, och att jag hade rätt att kräva samarbetssamtal hos Familjerätten för att reda ut det hela, det var mitt ansvar att skydda henne. Jag förklarade de tidigare svårigheterna, att pappa troligen skulle vägra åka till Mittköping för en sån sak eftersom han ansåg att han inte hade några problem, ännu mindre förstod hur det drabbade Hanna. Men det var vad Familjerätten kunde göra, och gick det inte frivilligt så var det bara Tingsrätten som återstod, och i värsta fall att begära ensam vårdnad vad jag än tyckte om det. Det var enligt henne ganska vanligt att föräldrar med missbruksproblem inte dök upp hos Familje- eller Tingsrätt. Hon kunde inte ge mig råd om hur jag skulle göra, men hon berättade att andra i min situation ibland drog in umgänget helt, för att få den trilskande föräldern att själv gå till Tingsrätten och stämma för umgänge. Jag valde att ta det hon sade som en rekommendation.

Harald fick besked per brev våren -10. Jag skrev att jag drog in umgänget med Hanna med anledning av hans missbruk, utan att nämna vad Hanna sagt. I maj ringde han och påstod att han aldrig fått brevet (hur vet man att man inte fått ett brev?). Jag gick igenom vad jag skrivit, att hans missbruk var problemet och att jag ville att någon annan än han skulle vara ansvarig för Hanna när hon besökte honom. Jag sa också att jag ville ha ett bindande avtal, som även berörde hämtning och lämning, kostnader, antal dagar och att Hanna inte ska ta tvingas ansvar när vi vuxna inte kan komma överens. Jag var tydlig med att att han måste vända sig till Familjerätten eller gå till Tingsrätten för att vi skulle kunna lösa det, och att jag tänkte invänta hans initiativ, att han måste visa att han ville lösa problemen. Ville han inte det, fick umgänget vänta till dess Hanna blivit myndig. Däremot talade jag inte om vad Hanna hade sagt till mig, vare sig om droger, bensår, fyllkörning eller något annat, för jag ville inte att hans ilska skulle gå ut över henne. Och Harald tog tydlig ställning: han avstod hellre från umgänge med Hanna än han skrev något avtal som han sen måste följa, det skulle INTE samarbetas med mig eller blandas in några myndigheter, och så blev det ingen Y-stadsresa för Hanna sommaren -10.

I klartext: alla barn har rätt till båda sina föräldrar. Men alla barn har också rätt att vistas i en trygg miljö, för att de inte ska fara illa. Utifrån Hannas berättelser om pappa under de senaste åren, kunde jag inte längre medverka till umgänge utan att frågan om hennes säkerhet hos pappa, i pappas hem, var utredd. Den enda väg jag såg som framkomlig var genom Familjerätten eller i värsta fall Tingsrätten, men när Harald vägrade fanns inte den lösningen inom räckhåll längre. Det hade inte spelat någon roll om jag själv gått till Familjerätten, när han vägrar så vägrar han.

Pappas vägran var ett bakslag på flera sätt. Inte bara för att Hanna behövde träffa honom och släkten, utan också för att umgängesresorna gett mig ett slags avlastning. Jag behövde de där besöken lika mycket som Hanna, fast på ett annat sätt. Hanna var väldigt ledsen och tyckte jag var dum som ställde krav. Jag förklarade att jag tyckte det var stökigt kring umgänget med pappa och att jag behövde ha ett avtal med honom för att känna mig trygg igen. Däremot valde jag att inte säga att jag var orolig på grund av det Hanna sagt. Jag var rädd att hon skulle ta på sig skulden för att hon ”skvallrat” om pappa eller att hon inte kunde berätta om något hände henne längre fram.

Och jag tänkte på pappas nya flickvän som skulle bli hans sambo. Hanna tyckte om henne, det hon beskrev för mig var en ganska snäll människa som verkade ha positivt inflytande på pappa i relationen till Hanna, och som såg till att hon fick mat två gånger om dagen. Hanna hade sagt att pappa var snällare när flickvännen var med, att han velat hitta på något tillsammans med henne, att de sett en film ihop. Flickvännen hade också planer på att flytta till Y-stad med sin dotter, Hannas halvsyster. Om jag visste mer om henne, om hon var drogfri och jag kände att jag litade på henne, så kunde hon bli den som höll i kontakterna kring Hannas umgänge istället för pappa och tog ansvar för Hanna när hon var där. Det skulle vara lättaste vägen, förmodligen skulle pappa inte bråka om jag ville ha den blivande sambon som kontaktperson när det inte funkade mellan honom och mig, oavsett att han fortfarande var vårdnadshavare. Men jag måste få träffa henne, se vem hon var och om hon hade egna missbruksproblem eller inte, för sånt kan inte Hanna bedöma. Och jag tänkte att om nu nya flickvännen ville leva med Harald, så fanns också möjligheten att hon ville vara med på samtal hos Familjerätten. Och blev det nu inte under sommaren -10, så blev det kanske till november när pappa skulle fylla 50, eller till jul, framförallt om någon annan i hans familj reagerade på att Hanna fattades hos dem och satte press på honom, annars skulle inget hända.

Under tiden fick Hanna ändå träffa pappa i Stockholm hösten -09 när faster fyllde 50 och hade fest. Där var även pappas sambo och Hannas tre halvsystrar, farmor och kusiner med, och Hanna var glad för en extra träff med dem. Jag såg inga problem med det eftersom faster är drogfri. Den gången betalade Hannas pappa resan, det var en positiv överraskning. Våren -10 gjordes nästa Stockholmsbesök när Hannas kusin fått barn, och på sommarlovet fick hon åka till faster igen.

Och jag blev osäker på om släkten verkligen visste om Hannas diagnos och vad den förde med sig. Efter besöket hos faster i september -09 berättade Hanna att hennes halvsystrar och kusiner hade pratat om en bekant som hade AS, och de hade uttryckt sig negativt om honom. Hon hade inte vågat säga att hon själv hade AS. Jag funderade på om släkten inte förstod Hannas behov av stöd i kontakten med dem, att de måste hjälpa till istället för att lägga allt ansvar på henne. Men jag såg också att släktens inställning till mig knappast skulle förbättras om jag kontaktade dem för att förklara Hannas stödbehov, efter alla år hade jag inga förhoppningar om att de skulle lyssna ens för hennes skull.