Morgonbråk som vanligt, och doften av bränt hår till morgonkaffet. Jag hade ett kundsamtal jag inte fick missa, så jag var tvungen att gå hemifrån 7.45. Då var Hanna klar att gå, hon skulle bara bre en smörgås hon kunde äta på vägen till skolan, och hon skulle ha gympa första lektionen. Halv elva kom mailet från läraren:
Jag tänkte bara meddela att Hanna inte kom till idrotten imorse. När hon dök upp andra lektionen sa hon att hon hade försovit sig.
Trevlig helg!
MVH idrottsläraren”
Det blev ett nytt bråk den kvällen. Hanna tyckte inte att hon ljugit, vare sig för mig eller för läraren.
Jag tog tag i något jag tänkt på länge. Hanna hade varit ledsen hela sommaren för att hon inte fått besöka pappa. Hon var besviken på mig, men hon kände också att pappa inte brydde sig om henne när han vägrade gå med på att gå till Familjerätten för samarbetssamtal och samarbetsavtal. Sedan besöket hos faster i juni, då faster och halvsystrarna plötsligt åkte till Y-stad och lämnade Hanna ensam i fasters lägenhet, hade bara en av halvsystrarna hört av sig till Hanna för att ifrågasätta ”varför hon inte bara köpte en biljett och stack ner”. Ingen hade kontaktat Hanna efter det, och hon hade behövt dem som hon mådde nu i början av höstterminen. En annan fråga låg och gnagde hos mig: när jag försökte prata med pappa -99, i samband med att Barnhälsovården skulle göra en basbedömning av Hanna och hennes problem på dagis hade pappa slagit ifrån sig med att alltihop bara var påhitt. Han hade menat att Hannas svårigheter var något jag ”körde med för att få uppmärksamhet”, och när jag visade honom NP-teamets färdiga utredning -02 där det slogs fast att Hanna hade AS ville han inte ha mer information, han visste och jag hade utgått ifrån att han skulle förklara för sin familj, för Hannas skull. Hannas funktionshinder gjorde det svårt för henne att själv ansvara för all kontakt med dem, och nu hade jag anledning att undra om det var så att de inte fått veta något, om det var därför de inte förstod Hannas behov av stöd från dem. Det skulle förklara deras inställning till AS när Hanna träffat dem i Stockholm, men det skulle också göra det svårt för Hanna att få stöd av dem om hon behövde det en dag.
Rätt eller fel, jag skrev ett brev till Hannas farmor där jag talade om att Hanna mådde dåligt och att hon behövde ha kontakt med dem, att de måste ta sin del av ansvaret för relationen till Hanna. Jag klargjorde att det uteblivna umgänget berodde på att jag krävt samarbetssamtal och samarbetsavtal vid Familje- eller Tingsrätt, och att Harald vägrat. Och jag lade till en brasklapp: om farmors inställning till Hanna berodde på hennes AS, om hon var mindre värd än de andra barnbarnen för den skull, så skulle hon veta att det fanns en ståplats reserverad för henne på varmare breddgrader. Det var inte snällt, men om Harald inte berättat om Hannas svårigheter så skulle de få veta nu. Problem försvinner inte för att man förnekar dem. Jag sa inget till Hanna om brevet, det skulle kanske komma fram till henne att jag skrivit och hon skulle säkert inte gilla det. Men oavsett vad, om det fick släkten att kontakta Hanna var det värt det, för att ringa och be dem om hjälp skulle inte ge något resultat den här gången heller. Och dagen efter ringde Hannas faster till henne, och det hon kunde berätta efteråt var att faster sagt att familjen gemensamt bestämt att inte ifrågasätta pappas beslut att inte samarbeta med mig om något avtal.
Jag blev kallad till polisen och fick berätta det jag visste om vad som hänt på lördagen, och förklara hur jag tänkte runt anmälan av P. Hanna visste inte att jag var hos polisen den dagen, det var lika bra att inte stressa henne mer. Den polis, Annelie, som hade hand om utredningen, förklarade att det troligen inte skulle gå till åtal, men hon förstod hur jag tänkte kring P, att en kille med det beteendet behövde hjälp. Och jag fick en positiv överraskning när Annelie visade att hon hade erfarenhet av ungdomar med AS. Hon förstod när jag berättade om Hannas utsatthet, och frågade mig om jag trodde att personer med AS kan ljuga – hon verkade ha samma erfarenheter som jag av det för att hon mött många barn med AS i sina utredningar. Hon kände till myterna om AS-personligheten (se ex. sid 18) och det underlättade mycket. Vi kom överens om att hon skulle kalla in Hanna vid ett senare tillfälle för att ställa frågor, och jag skulle inte nämna något hemma.
På eftermiddagen ringde jag Kristina på IFO och berättade kort om förhöret, och om Hannas skolk från gympan då hon ljugit för läraren. Jag berättade också att det var svårt för mig att komma iväg till jobbet när Hanna inte gjorde sitt, att det gick ut över mina inkomster. Kristina undrade om det fanns särskilda skäl till Hannas gympavägran, och jag förklarade att det är ett vanligt problem hos just unga med AS. Förklaringarna varierar från att det beror på grovmotoriska problem och klumpighet till att det kan vara svårt att byta om eller duscha med andra, och förklaringarna är lika många som det finns barn med AS som vägrar gympa.
I allt det som varit behövde Hanna och jag få en stund utan bråk. Det hade varit svårt att hitta på saker tillsammans med henne sedan en längre tid tillbaka, det var egentligen bara när vi var ute för att handa kläder åt henne som hon höll ner på konfliktnivån. Den kvällen köpte vi en ny höstjacka åt henne, en alldeles för tunn sak som inte skulle räcka långt när det blev minusgrader, men jag lät henne hållas för att få njuta av lugnet en stund. Hanna fick betala en del själv med sina klädpengar, och jag la till resten eftersom den kostade en del. Efteråt gick vi och köpte fredagsmys, vi gick hem och jag satte på en film för att vi skulle se den tillsammans, men Hanna försvann iväg till datorn när hon tagit det godis hon ville ha, så det blev inte mycket med det. Den natten sov hon inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar