Hanna var arg och tyckte att polisanmälan var bra, hon pratade mycket om den. Inte för att hon uppskattade det jag och skolan gjorde för henne, utan för att hon ville straffa eleven jag hade anmält. Någon berättade för henne att man kunde få skadestånd, och hon fantiserade mycket kring vad hon skulle göra med pengarna. Förundersökningen blev nedlagd, kamraten var lika mycket barn som Hanna så det fördes väl över till de sociala myndigheterna med automatik, och då var hon besviken länge. I hennes ögon var polisen bara skit, de kunde inte sitt jobb fast jag försökte förklara för henne hur det hängde ihop. Och när kriget mot Q drog igång ville hon polisanmäla Q också och blev ganska förbittrad när jag sa att nej, nu får det räcka.
Den stora smällen kom när Q:s mamma gick in i spelet. Q:s mamma jobbade med ungdomar med AS och såg att Hanna hade särdrag som hon kände igen. Jag har var försiktig med vilka som fått veta om Hannas funktionshinder, bara de närmaste hade fått veta, och de lärare som haft henne mest. Hanna visste inte, jag tyckte hon var för liten för att kunna förstå att hon har ett neurologiskt funktionshinder, framförallt ett som är så komplicerat att förklara för ett barn. Jag försökte få henne att se sina egna starka sidor istället, se vad hon var bra på. De gånger hon var nere, t.ex. efter gymnastiken när hon kände sig klumpig, var jag noga med att tala om att hennes balans hade blivit bättre och att gympaläraren var nöjd med henne. Kanske var det fel av mig, kanske borde jag ha tagit hjälp av BUP eller berättat mycket tidigare för att hjälpa henne förstå sitt funktionshinder. Nu blev det Q:s mamma som satte sig med Hanna och berättade om diagnosen. Oombedd, utan att jag visste något, och med ett upplägg som nästan garanterade att Q skulle använda sig av kunskapen emot Hanna. Q:s mamma menade efteråt att Hanna hade kommit till henne med frågor om varför hon var annorlunda. Hon ville inte ta ansvar för att hon pratat bredvid mun. Hanna själv menade att Q:s mamma fått veta av mig, att hon talat om det för Q, och att Q talade om det för henne. Och när jag fick veta var det för sent, Hanna hade redan hört en massa felaktiga ”fakta” om AS. Det enda jag kunde göra var att kontakta Q:s mamma, be henne dra sig undan och säga till Q att vara tyst, och sedan försöka hjälpa Hanna att reda ut vad AS var.
Hanna var fruktansvärt besviken på mig, hon menade att det var mitt fel alltihop. Samtidigt tyckte hon att det var bra att hon fick veta, hon hade känt sig lite annorlunda när hon jämfört sig med andra barn. Men det var mycket att ta in på en gång, det blev många samtal hemma. Det var jobbigt för henne en tid, jag höll ögonen på henne ifall hon skulle bli deppig, men hon tog det förhållandevis bra. Mycket handlade nog om att hon fick fakta om AS, genom mig och den stora mängd information som finns på nätet. Hanna insåg att fler än hon hade AS, att det inte betyder att man är dum eller mindre värd än andra, och att de flesta med AS verkar ha ett bra liv. Hon plöjde igenom olika hemsidor på nätet och upptäckte att flera kända artister påstods ha AS, och det tog hon fasta på. Och jag trodde att hon trots den dåliga starten hade landat ganska bra, med en sansad och realistisk syn på det funktionshinder hon har.
Hannas konflikt med Q blev elak. Det som rörde hennes AS lugnade sig efter samtalet med Q:s mamma, men diskussionen kring vad Hanna gjort och hur hon var som person fortsatte. Konflikten nådde umgänget på internet, och Hanna gick in för att via MSN och olika forum starta moteld. Min dotter blev elak mot andra barn. Det var som om hon hittade något slags energi i själva bråket, som om hon inte kunde tänka på annat. Hon var som fixerad vid datorn, satt i timmar i början av sommarlovet och kämpade med sitt krig mot Q, och konflikten växte och drog med sig utomstående som säkert fick en negativ bild av henne. Det hjälpte inte att prata med henne, hon var som besatt, hatisk och hela tiden beredd att gå till attack emot alla som kunde identifieras som tillhörande Q:s läger. I hennes värld var Q ond, och alla Q kände hade anledning att skada henne.
När det var som värst tog jag med mig modemet till jobbet för att få henne att lugna sig, sluta attackera andra och göra något annat. I början av sommaren delade Hanna upp Mittköping i två ”revir”, ett som var hennes där hon brukade vara, och ett som tillhörde Q och hennes umgänge. Hon bestämde vilka människor som ”tillhörde” henne respektive Q, vilka hon kunde prata med eller inte. Följden blev att Hanna inte kunde följa med till ex. utomhusbion, eftersom det var Q:s område, eller gå med till glasskiosken. Som om man kunde dela upp en stad efter vem som har rätt att vistas var, som om man kunde kontrollera andra. Och jag tänkte att det var typiskt för lovet när Hannas vanliga rutiner försvann, att konflikten eller hennes fixering vid den skulle svalna om vi bara kom till skolstarten så hon fick annat att tänka på. Om inte, måste vi söka hjälp. Mycket riktigt lugnade hon sig och koncentrerade sig på skolan igen mot slutet av lovet.
Från assistansföretaget Livias hemsida, om hur personer med Aspergers Syndrom hanterar sina känslomässiga svårigheter, särskilt konflikter:
”Världen blir lätt indelad i svart eller vitt, gamla oförrätter närs i nära nog all framtid, obehagliga tankar blir svåra att släppa och man blir lätt distraherad av sinnesintryck som de flesta kan ignorera, särskilt kontinuerliga sådana.”
Senare fick jag av en slump veta att Hanna gått till Ungdomsmottagningen för samtal, och jag kopplade det till att hon så småningom mådde bättre. Det var ett bra tecken, att hon skaffade samtalshjälp när hon tyckte att hon behövde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar