Ett annat problem att ta hänsyn till när jag beslutade mig för att sätta Hanna i Centrumskolan var att hälften av Mittköpings alla särskoleelever gick på Byskolan. När man har ett barn som aningslöst drar till sig de elever som har det tuffast, utan att kunna värna om sig själv, tänker man sig för när man väljer skola. Det blev Centrumskolan och en nystart för Hanna till åttan HT -09.
I efterhand förstod jag att ingen överlämning genomfördes från Lillskolan till Centrumskolan, d.v.s. ingen information om Hannas funktionshinder eller hur hon hade fungerat på Lillskolan kom till de nya lärarna. Den rektor Alva jag hade pratat med innan överflyttningen hade slutat när höstterminen drog igång, så där försvann den första kommunikationen kring Hanna. Det tog ett par månader innan jag förstod det. Vid det laget hade jag startat ett eget företag ihop med en f.d. arbetskamrat, så mycket av min uppmärksamhet låg där i början av hösten. När jag begrep att informationen inte gått fram satte jag mig med hennes nya klassföreståndare i avskildhet, och gick igenom hur det såg ut med hennes AS och vad det kunde föra med sig. Lite tur hade jag, en av klassföreståndarna hade jobbat på Lillskolan tidigare och hade träffat Hanna där, och han hade henne på gympan. Jag bad dem kontakta mig om det blev problem, men den kontakten kom aldrig att fungera. Ett skäl kan ha varit omorganisationen som gjordes på skolan, 15 vuxna hade fått sluta och de kvarvarande måste sköta deras arbetsuppgifter. Ett annat skäl kan ha varit att Hanna som många andra flickor med AS är duktig på att maskera sina problem. Men det var oroligt i Hannas nya klass, det märktes snart. Först gick det bra, miljöombytet gjorde att hon skärpte sig, men jag fick höra hemma att hon inte ville ha med klasskamraterna att göra, och att hon såg det som ett problem att Q kände någon elev som gick på skolan. Snart var Hanna osams med flera skolkamrater, hon var obstinat emot läraren och bar sig illa åt, men det förstod jag på sånt hon själv berättade hemma, inte genom att skolan hörde av sig.
En diskussion hemma hösten -09 var den om hur man agerar mot andra. Hanna berättade att hon bar sig dumt åt i klassen ibland, men hon förstod inte att det kunde påverka det bemötande hon fick av andra eller hennes möjligheter längre fram. Jag förklarade för henne att hon måste tänka sig för, inte köra med lärarna eller störa andra genom att skrika eller vara ful i mun även om hon blev irriterad på dem, för hennes beteende påverkar betygen. Hanna trodde mig inte, hon sa att det räckte med alla rätt på proven så kunde hon få överbetyg, och jag fick lägga tid - igen - på att förklara att de människor man möter bedömer en efter hur man är som person, inte vad man får för resultat på proven.
Jag tog upp frågan om ljudnivån i klassrummet, att det var oroligt på lektionerna och att Hanna stördes av det. Lärarna tog tag i det, två andra föräldrar hade hört av sig i samma ärende. Men responsen när jag mailade klassföreståndaren för att få veta hur det gick för Hanna var skral. Riktigt arg blev jag när utvecklingssamtalet hölls två dagar innan julavslutningen, för om hon hade svårt i något ämne hade vi inte hunnit diskutera åtgärder så sent. Där togs heller inget upp kring hur Hanna fungerade socialt, bara att hon kom sent vissa morgnar. Och hemma var det diskussion om att Hanna kände sig ”sjuk” vissa dagar, framförallt när hon hade gymnastik på schemat. Gympaläraren var dum, de gjorde fel saker på lektionerna, hon glömde gympakläderna, det fanns många skäl till att hon inte skulle vara med. Men som alla andra har Hanna skolplikt, och kände hon sig sjuk så fick hon gå till skolsköterskan på rasten. Det hände två - tre gånger, sen gav hon med sig.
Hanna fick en chock när hon började på spanskan på Centrumskolan. I sexan och sjuan hade hon lagt tid på att bråka med sina spanskalärare istället för att göra vad hon skulle. På Centrumskolan upptäckte hon att hon låg efter, och en av de första helgerna den hösten satt hon lördag och söndag med boken och pluggade. Till mig sa hon att hon nog skulle få IG den terminen. Jag försökte få henne att förstå att hon hade fyra terminer på sig att komma ikapp, det räckte om hon hade godkänt sista terminen i nian, men det budskapet gick inte in hos henne.
Alla skolungar har något att säga om skolmaten, men Hanna gick steget längre.Kött har alltid varit ett känsligt område, så när hon bad att få vegetarisk mat i skolan sa jag OK. Hemma fick hon allt oftare laga till egna måltider, för att min mat sällan passade och för att hon behövde lära sig mer än att bara värma mammas färdiglagade mat i mikron. Att stå i köket var inget hon gjorde utan protester, men ibland får man som förälder låtsas att man är döv. Efter en längre tid utan kött bestämde hon sig för att äta fisk. Jag köpte torsk och lagade grytor åt henne, köpte laxburgare, räkor och annat som var lätt att laga till. När hon inte fick i sig, som jag tyckte, tillräckligt mycket av något, styrde jag hennes val genom att bara köpa hem det hon behövde. Och när hon ville ha öljästtabletter för att hon hade hört att det var bra för håret, gick jag till hälsokostaffären och skaffade järntabletter med tillsats av öljäst, för att hon fortfarande vägrade äta kött.
När Hanna fick sina första betyg i åttan var de riktigt bra. Hon ville visa pappa, han jobbar som lärare och det var viktigt för henne att pappa såg att hon varit duktig. Vi gick till Stadsbiblioteket och kopierade betygen och postade dem till honom.
Hannas svårigheter med att hantera oförutsedda händelser fick ett nytt uttryck till jul -09. Hon har alltid haft svårt med överraskningar, och nu gick det ut över julklapparna också. Hon förbjöd mig att köpa något hon inte önskade sig, för det hon inte bett om ville hon inte ha. Det enda hon ville ha var pengar, och likadant blev det till hennes årsdag i mars: hon vägrade fira den och blev arg när jag frågade om vi kunde köpa hem fika och fira bara vi två tillsammans. Det kan verka extremt, men jag blev inte förvånad, för Hanna försökte styra allt in i minsta detalj, varje dag.
Samma jul hände något med Hannas relation till farmor. Det har alltid varit Hanna som måste ringa farmor istället för tvärtom, och precis som pappa har farmor aldrig besökt Hanna i Mittköping. Julen -09 fick Hanna ingen julklapp av farmor, med motiveringen att hon bara skulle få något om hon var på plats hos pappa. Det var min jul det året, men det spelade ingen roll. Hanna var ledsen och besviken, men valde att inte säga något till farmor. Istället tog hon ut känslorna på mig när min bror åkt tillbaka till Y-stad efter helgen.
När Hanna fyllde 15 i mars -10 märktes samarbetsproblemen mellan mig och pappa av igen. Hanna fick 600 kr/månad i fickpengar, med överenskommelsen att hon skulle köpa mindre klädesplagg själv, och jag skulle skjuta till extra pengar vid större köp som jeans, jackor och skor. Hanna ville gärna ha mer pengar och ringde pappa för att höra om han kunde ge henne lite varje månad han också. Pappa vägrade, han menade att det jag fick i underhåll genom Försäkringskassan var ”hans” pengar, och ville Hanna ha mer kunde hon kräva att få underhållet själv.
När skolsituationen blev dålig i mars -10, hade Hanna spårat ur på flera sätt. Hon blekte håret om och om igen, och precis som med andra fixa idéer såg hon inte själv att hon måste sluta när håret blev bränt och förstört av kemikalierna. När jag pratade med henne sa hon att hon inte skulle göra om det, att det var bra nu. När hon ändå fortsatte och jag blev arg på henne nekade hon – hon hade inte blekt något hår och jag var elak som påstod att hon ljög. Hon passade på efter skolan innan jag kom hem från jobbet, och hon förstod aldrig att lukten av hårfärg avslöjade henne. (På samma sätt var det med Hannas tjuvrökning: hon rökte på rummet och förstod inte att lukten avslöjade henne – och blev arg när jag plockade av henne cigaretterna.) Det gick så långt att jag en gång slet upp färgförpackningen ur soppåsen och höll upp den framför henne – då fick hon ett raseriutbrott och kallade mig kontrollfreak istället. Hon fortsatte till dess håret blev så skört att det brast. Hanna skulle tvätta håret och fick handen full av löst hår från bakhuvudet, och då blev hon rädd. Vi fick klippa henne kort. Frisören pratade med henne när hon såg hur illa det var, om blekning och användning av plattång, att Hanna måste lugna sig. Jag pratade med henne, min väninna gjorde likadant, men Hanna förstod inte att det var hon själv som gjorde att håret blev förstört. Så utvecklade hon en morgonritual som handlade om att sitta med plattången i sitt lockiga hår till dess det var helt slätt, och hon brände sönder håret ytterligare.
Det var inte bara utseendet och klädstilen som gjorde att hon skilde sig från andra. Hanna var ibland aggressiv mot jämnåriga och bitvis emot sin klassföreståndare, det berättade hon hemma. Hon vägrade ha med klasskamraterna att göra, hade bara negativt att säga om dem, framförallt de som hade utländsk bakgrund. Skolkuratorn gjorde sitt bästa men Hanna var tvär och idiotförklarade henne. Klassläraren var arg sa hon, han tyckte hon var ouppfostrad, och hon lade mer tid på att gräla med honom och klassen än på att försöka plugga på lektionstid. När hon berättade att hon blivit tråkad till dess att hon grät, att en klasskamrat filmat henne med mobilen och lagt ut det på nätet, såg jag ingen annan väg än att flytta på henne. Hon berättade också att hennes klassföreståndare, som hade henne i bland annat NO, hade sagt inför hela klassen att ”det är något fel på dig”. Och jag blev fruktansvärt arg och ville slita skallen av honom. Jag hade förklarat hennes funktionshinder för honom och ändå anklagade han henne för att vara ouppfostrad, jag hade pratat med Hanna om hennes beteende mot andra, haft en dialog med lärarna om läget på lektionerna, kuratorn hade varit inblandad och försökt hjälpa Hanna, inget hade fungerat. Nu pratade jag med rektor och fick henne överförd till parallellklassen i april -10. Hanna avbröt relationerna till klasskamrater som tröttnat, och samtidigt kunde hon gå kvar i samma skola, behålla många lärare hon haft tidigare, och förändringen behövde inte bli så stor. Kontinuitet är viktigt för alla barn som har hinder inom autismspektrumet. Och i den nya klassen var gruppen lugnare, mer samspelt, lärarna kunde skapa arbetsro och hade ganska bra koll på vad som hände i klassrummet. Det var dags att ta ett samtal med de nya lärarna om Hannas funktionshinder, och den här gången gjorde jag på ett annat sätt.
Ett av Hannas problem var att hon gärna ville berätta för omgivningen om sin AS, men hon vågade inte. Hon var rädd att bli retad. Jag tog beslutet åt henne, men gick en annan väg. Efter första föräldramötet i den nya klassen pratade jag med klassföreståndarna, men jag väntade inte till dess vi var i enrum. Jag tog det tyst och diskret när det fortfarande var elever och föräldrar kvar i rummet, och jag visste att de lyssnade fast de inte ville låtsas om det. Jag förklarade kort att Hanna har AS, lite om vad det innebar och att de kunde kontakta mig om det var något de undrade. Min baktanke var enkel: OM det skulle bli problem, OM Hanna skulle få lida för sin diagnos och få det svårt även i den nya klassen, så var det bättre att det hände på en gång, i slutet av vårterminen. Jag var beredd att bryta vårsäsongen på jobbet tidigare om det behövdes för att styra upp Hannas situation i skolan, eller i värsta fall dra igång processen med att få henne överförd till en annan skola om ingen lösning fanns. Vid det laget visste jag att det fanns barn med ADHD på Centrumskolan och att de kunde vara ganska öppna med sina diagnoser. Jag valde att inte säga något till Hanna för att hon inte skulle bli stressad, men jag hoppades det skulle öka klassens tålamod med henne, tyst och snyggt utan stora gester. Och efteråt stod jag beredd, jag väntade på att Hanna skulle komma hem och berätta något negativt, men det hördes inget om att hon skulle vantrivas i den nya klassen, att någon skulle sagt något dumt eller retat henne. Jag tog ännu ett samtal med henne om att hon måste lyssna på lärarna, inte kunde ta över när det blev hög volym i klassrummet och framförallt inte skrika åt andra att hålla k*ft hur mycket hon än retade sig på dem, och att nu var det allvar, sista chansen. Och Hanna skärpte sig i skolan men hemma blev det tuffare än någonsin. Hon var alltid på dåligt humör när hon kom hem, ville inte prata och skrek åt mig när jag frågade hur det gick för henne. Jag fick inte nämna skolan alls när hon var ledig, menade hon. Hon slutade på gitarrkursen mitt i terminen och ville inte välja någon annan aktivitet att gå till istället. Hon ville inte gå upp när klockan ringde, och det blev ett fruktansvärt bråk alla vardagsmorgnar 06.30 fram till skolavslutningen, med skrik, svordomar och saker som gick sönder mot hennes sovrumsdörr när hon kastade dem mot mig. Hennes laptop havererade och det var mitt fel, naturligtvis. Hon fick täta raseriutbrott. Hon anklagade mig för att inte ta hand om henne ordentligt, inte vara intresserad av henne, och ärligt talat var det många kvällar jag helt enkelt lämnade lägenheten och travade tvärs över stan för att handla mjölk på Citygross och slippa bråken en stund. Jag tog det, huvudsaken var att det gick bättre för henne i skolan, och när hon kom hem med godkänt i samtliga ämnen i juni var vi båda glada. Och i början av september -10 kom den verkliga kicken, när hon i förbigående råkade tala om för mig att hon faktiskt började gilla sin klass. Faktiskt!
Ett annat exempel på hur Hannas svårighet med förändringar påverkar henne i skolan: Hanna fick en ny mattelärare i samband med klassbytet, och hon tog inte förändringen bra. Den nya matteläraren var dum i huvudet menade hon, läraren skrek och kunde inte förklara vad eleverna skulle göra, och det var nog risk för att Hanna skulle få IG i matte ganska snart. Och jag påminde henne om hur det varit på Lillskolan, hur nöjd hennes mattelärare Micke varit. Hon hade legat bra till i matten hela sjuan, och när hon inte ville lyssna på mig frågade jag om hon tyckte att Micke var knäpp som sagt att hon var duktig. Det fick jag inget svar på, men en vecka senare var det inga problem med matten längre. Däremot fortsatte hon att ondgöra sig över NO:n, där hon fortfarande hade sin gamla klassföreståndare som lärare – och han var helt dum i huvudet. Punkt.
För den som undrar varför man står ut med sådana problem i relationen till sin tonåring, behöver jag förklara. Tonåringar med AS har inte bara de vanliga tonårsproblemen att tampas med, de ska också lyckas hantera sitt funktionshinder. Från Autismforum.se:
”Under pubertet och tonårstid sker en intensiv förändring i kropp och själ. Eftersom många barn med autism är känsliga för förändringar, kan den här tiden bli påfrestande både för barn och anhöriga.
De pubertala fysiska förändringarna är uppenbara och kan för en tonåring med autism kännas både skrämmande och oförklarliga. De hormonstormar som utbryter i kroppen kan också ge både fysisk och psykisk påverkan. Tonåren är också en tid av ökade krav från omgivningen. För den som går i vanlig skola kan det här bli särskilt påtagligt i högstadiet. Plötsligt ställs högre krav på självständighet i skolan och de sociala kontakterna förändras och blir mer fokuserade på individens möjlighet till att ta egna initiativ.Det är inte ovanligt att tonåringar med autism eller autsimliknande tillstånd reagerar kraftigt på de fysiska och psykiska påfrestningarna under puberteten. En del får nya eller tilltagande beteendeavvikelser. Andra får sömnsvårigheter och mår allmänt dåligt. Givetvis finns det också många som genomgår puberteten utan någon större påverkan.”
Jag har försökt förstå Hanna utifrån hennes förutsättningar. Det betyder inte att jag har ursäktat vad som helst med att hon är funktionshindrad. Jag har försökt hantera de problem som uppstått. När det gäller Hannas raseriutbrott och aggressivitet mot mig finns den en enkel förklaring: hon har aldrig haft någon annan än mig att vara arg på när något har gått henne emot. Hon kan inte se sitt eget ansvar i de situationer som blir för svåra för henne, och hon har ingen annan än mig att ta ut känslorna på. Pappa har haft hand om henne kanske 14 dagar per år sedan hon var åtta, och Hanna har aldrig varit så trygg med honom att hon vågat visa några negativa känslor. Där uppstår inga konflikter. Hos kontaktfamiljen har hon visserligen varit med i 13 år, sedan -07 bara en helg i månaden, men där möter Hanna inga krav: där finns ingen skola, inga utmaningar eller svårigheter, ingen som behöver dra några gränser för henne. Därmed blir det inga konflikter. Och när man som ensam förälder har det fulla ansvaret för ett barn som är så gränslöst som Hanna, som har så stort behov av gränser och så liten acceptans för de gränser som dras upp för henne, då blir det konflikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar